Är det Bert Karlsson vi behöver?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-16
Mikael Strömberg om en musik som borde komma ut ur kammaren
Kammarmusik. Hur kul låter det? Eller romansafton, intimmusik, blåskvintett, pianotrio" Det historiska arvet ligger som en blöt filt över klassisk musik när den ska försöka kommunicera. Och så undrar man varför ungdomen sviker?
Och nu gäller det att rädda vad som räddas kan. 16-21 november manifesterar sig därför den institutionella delen av musiklivet (Musikaliska Akademien, Rikskonserter, Sveriges Radio, Föreningen Svenska Tonsättare med flera) i HÖR UPP! Kammarmusik i nutid på olika håll i Stockholm. Det blir musik och debatter som en fortsättning på ett upprop från 2002 med titeln Kammarmusiken lever - kammarmusiken i kris.
Kammarmusikens berättigande är inte alls så självklart som dess företrädare verkar tro. Det finns viktigare saker att subventionera när stat, landsting och kommun tvingas peka ut vissa områden som mindre nyttiga och tärande. "Anslagen ligger nu långt ifrån vad som krävs för att bibehålla ett dynamiskt konstmusikliv som kan matcha den blomstrande populärmusiken", skriver professor Jan Ling i programboken och vinklar frågan: "Var finns kammarmusikens Bert Karlsson?"
Och då blir ju frågan ännu tydligare. Konstmusikens opinionsbildare ser nämligen inte medieutvecklingen som en utmaning och resurs utan som ett p-r-o-b-l-e-m. Ekvationen är enkel. Bidrag uteblir. Musiker tvingas spela för svältlöner. Då spelar de sämre och publiken uteblir. För att bryta dödläget ska en pr-konsult svinga sitt trollspö och göra musiken lika populär som Bert Karlssons Fame Factory, trots att det är samma gamla pianoaftnar som erbjuds!
I mina ögon är detta en identitetskris och inte minst en kommunikationsbrist. Många institutioner lyckas helt enkelt inte berätta för allmänheten varför kammarmusiken har ett existensberättigande. Att den är "professionell", "högkvalitativ", "inspirerande" eller ett slags antivirus för "den ständiga ljudkuliss som omger oss" duger inte. Det finns ingen som lyssnar på sådana floskler numera.
Kommunikation betyder ömsesidigt utbyte, göra gemensamt, låta få del i, del av, meddela, överföra. Men institutionerna stänger ute. Självklart är vi inte överens om allt! Konflikt ÄR kommunikation. Är vi av samma uppfattning byter vi heller inget med varandra. Den här konflikten vågar inte institutionerna ta. Kanske har de inte förstått att musik är en mystisk sammanblandning av egoförsvaret (gillar, gillar inte), uppmärksamheten (huruvida jag kan identifiera mig med det som låter) och resonansen (att vara på samma våglängd, förälskelse).
Och sedan har vi kammaren i själva musiken som sätter gränser. Salar och lokaler byggs fortfarande som om de vore helgedomar för den klassiska musiken och skapar på så sätt rituella mönster. Själva arkitekturen manifesterar något som kan verka omöjligt att bryta. Ingenting kan nämligen vara svårare att förändra än institutionaliseringen av en kultur.
Kammarmusiken bottnar i 1600-talet och avser i regel musik som spelas eller sjungs av ett fåtal musiker, 2-8 ungefär, med var sin självständig stämma: till exempel stråkkvartetter, pianotrio (musik för piano, fiol och cello) och solosång. Uppsåtet är gott. Söker man ett närgånget musicerande och en liten solistisk grupp, och vill man tonsättaren något särskilt, finnas denne som regel på kammaren. Här kan man få höra de mest förtroliga saker. Det har med tillit, moral och etik att göra. Men tyvärr associerar den officiella formen med sina finstilta opustal till ett slags musikens Rotary.
Nya tider, ny musik, nytt lyssnande, sa redan John Cage på 1950-talet. Och här är en av knutarna i resonemanget. Klassiskt skolade musiker och arrangörer vill att vi ska avlyssna kammarmusik på ett skolat sätt, att en pianosonat från 1800-talet kräver en viss lyssnarkompetens. Lyssnar vi annorlunda, till exempel på ett mera medievant sätt hämtat från vår egen tid där vi samplar och väljer bort delar av konstverket, då är det fel!
Rock och avantgardet verkar däremot inte ha några problem med kammarmusikens definitioner, det vill säga att musiken kräver tid, koncentration och att den konstitueras genom ett slags inskränkande självreflektion. Det är bara att lyssna på den nya kammarmusiken med grupper som Efterklang, Konki Trio, Sonic Youth" så kan man höra med egna öron. Men dessa kammarmusiker har arbetsgruppen för HÖR UPP! aldrig hört.
Det råder en
djup misstro. Dålig koll på omvärlden. Brist på fantasi. Oförmåga att se resurser och utmaningar i det stora bubblande musikhavet därute i verkligheten. Jag är djupt oroad för institutionernas egen oförmåga att Höra Upp!
Mikael Strömberg
