Harry Potters kvast flyger - till slut

Trollkarlen har blivit pappa och skickar demonerna vidare

Harry Potter är i ropet igen efter att J.K. Rowling skrivit en ny berättelse om pojken som överlevde. Foto: Warner Brothers

Evinnerligen, i nio långa år, har vi fått vänta på uppföljaren till J.K. Rowlings sjunde bok om trollkarlseleven från Hogwarts skola för trolldom och häxkonster.

Att då stickas till en åtta i form av ett teatermanuskript känns en smula visset. Pjäsen hade premiär i London i lördags i regi av John Tiffany. Och nog framstår Harry Potter and the Cursed Child inledningsvis som en mager spis, inte minst som läsningen hackas till pyttipanna av manusförfattaren Jack Thornes småtöntiga regianvisningar, ”med ett flin”.

Inbitna potterister lär ändå finna att det inre maskineriet rasslar i gång efter hand. Dörren till Rowlings underbart överdådiga rekvisitaförråd glider upp liksom av sig själv. Honungsölen skummar åter i Hogsmeade, och när sedan skogvaktaren Hagrid, Dolores Umbridge, professor Snape och andra vänner från förr brakar in i handlingen kan festen börja. Trots fordom bränd av liknande spin-off-produkter, som det postuma tillägget till Tolkiens ringtrilogi, dravlet Silmarillion, måste jag tillstå att Harry Potter and the Cursed Child är mer än bara torrfoder.

Också Rowlings intrig, som alltså bearbetats av Thorne och Tiffany, duger. Historien börjar 19 år efter Harrys examen, på perrong 9 och trekvart på Kings Cross, ”täckt i tjock vit ånga som strömmar från Hogwartsexpressen”.

Lille Albus Severus Potter, son till det nu medelålders paret Harry och Ginny, vinkas av inför sin första termin på skolan. Fan ska förstås vara son till en sådan ryktbar far, och detsamma gäller eleven Scorpius Malfoy, son till Harrys gamla dödsfiende Draco Malfoy. En fint skildrad men av föräldrarna illa sedd vänskap uppstår mellan killarna, båda lika taffliga i lektionssalen som på quidditch-planen.

Ett rykte gör dessutom gällande att Scorpius i själva verket är avlad av Lord Voldemort själv. Detta med hjälp av en tidvändare, en rowlingsk manick som använts förr och som möjligen kommer till bruk lite väl ofta i berättelsen om hur Harrys inre och yttre ärr efter dusterna med ondskan gör sig kusligt gällande även för den efterkommande generationen.

Den som slåss mot drakar blir lätt en drake själv, eller hur Nietzsche nu uttrycker det, men i Harry Potter and the Cursed Child finns egentligen inget förbannat eller fördömt barn. Bara två söner som tvingas rota i sina föräldrars skit och känslomässiga tillkortakommanden.

Till slut får de ändå kvasten att flyga, och vad beträffar trollkarlsvärldens framtid ser den ljus ut. Exempelvis kan vi nog förvänta oss att släkten Malfoys onda blod tids nog kommer att blaskas ut av familjens Weasleys godmodiga skämtlynne.

Förhoppningsvis får vi då läsa om detta i romanform.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln