Blott Sverige svenska diktantologier har
Det är mer än tio år sen det kom en ny stor lyrikantologi.
Lars Gustafssons urval Svensk dikt utkom för första gången 1968, sedan i många nya upplagor. 1996 gav Björn Håkanson ut Levande svensk poesi som trycktes om senast 2005. Att poeter gör poesiantologierna tycks vara något av en svensk tradition.
För även om samma gamla svenska Krusbärskanon återkommer i översiktsantologierna är valet av dikter aldrig självklart. Tiden gör det odödliga tidsbundet, får annat att få nytt liv. I förordet till sin mer personligt färgade De bästa svenska dikterna (2007) skrev Jan Olov Ullén: ”Mest har jag satsat på de poeter som jag tycker gjort något med svenskan som ingen annan gjort före dem: sådana som utvecklat och utvidgat språket … fått orden att sjunga och dansa med en särskild klang och fulltonighet.”
2016 års antologi, Bonniers tungrandiga Svensk poesi rymmer runt 600 dikter av närmare 200 poeter, från runristare på 500-talet till samtidens Athena Farrokhzad. Ingen rappare dock. Varje tid har sina auktoriteter och mitt intryck är att universitetsknutna Daniel Möller och Niklas Schiöler satsat mer på det litteraturhistoriska representativa, mer på cerebral reson än rim och det bokstävligt sjungande och dansande. Men de har tagit med flera kvinnliga poeter och finlandssvenska diktare än tidigare samlingar.
Tjock är den i alla fall, den här nygamla poesiboken, som prosten hos Fröding – en diktare som förresten är mycket mer osångbar här än han egentligen är.
