S säkerhetspolitiska språk slutade fungera
Ny analys visar att partiet hade börjat svänga redan före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina
Även om Sverige ännu inte har släppts in i Nato är vår nya säkerhetspolitiska inriktning utstakad och klar. Detta illustrerades genom det avtal om försvarssamarbete som ingicks med USA i november 2023. I den amerikanska statsvetaren Charles F. Hermanns välkända modell ändras nu Sveriges ”internationella orientering” – den mest radikala typen av utrikes- och säkerhetspolitisk förändring. Hur gick det egentligen till när Socialdemokraterna och Sverige på kort tid svängde om Nato? En analys jag har deltagit i visar att identiteten som ett militärt alliansfritt och tidigare neutralt land var långt ytligare vintern 2022 än vad som brukar antas.
Det snabba beslutet att överge den militära alliansfriheten i maj 2022 var överraskande av två skäl: För det första var alliansfriheten inte bara en pragmatisk säkerhetspolitik, vilken bidrog till att hålla Sverige utanför krig i mer än 200 år; den var också en del av svensk identitet. Den senare aspekten har ofta förbisetts med argumentet att Sverige redan var ”de facto medlem i Nato” och att beslutet att ansöka om medlemskap endast bekräftade politisk praktik. Många svenskar var dock lyckligt ovetande om de nära relationerna med USA under kalla kriget, och fortsatte identifiera sitt land som alliansfritt och till och med neutralt. I internationell politik förväntas nationella identiteter förändras långsamt och göra politiken förutsägbar.
Vår analys bekräftar just att språket kring den gamla politiken slutade att fungera
För det andra ledde Socialdemokraterna Sveriges regering våren 2022. Partiets ideologi har varit avgörande för hur neutralitet och alliansfrihet präglat den svenska identiteten. Socialdemokraterna har konsekvent förespråkat fortsatt alliansfrihet, och dåvarande statsminister Magdalena Andersson hävdade så sent som 8 mars 2022 att ett svenskt Natomedlemskap skulle ”destabilisera läget i Europa”. Utan partiets positionsskifte hade en svensk Natoansökan knappast blivit möjlig. Men hur gick det egentligen till när partiet bytte politik?
En vanlig spekulation är att Socialdemokraterna försökte undvika att göra Natomedlemskap till en valfråga inför riksdagsvalet samma höst, av rädsla för att alliansfriheten inte längre var populär. När enskilda socialdemokrater motiverade sin positionsförskjutning låter det dock snarare som att världen och verkligheten förändrades på ett sätt som omöjliggjorde fortsatt alliansfrihet. Magdalena Andersson själv sa exempelvis i mitten av maj att ”Europa, Sverige och svenska folket lever i en ny och farlig verklighet”. Katalys-chefen Daniel Suhonen förklarade vidare att ”Putins aggression dödar … möjligheten till alliansfrihet så till den grad att inte ens språket kring den gamla politiken fungerar”.
Vår analys bekräftar just att språket kring den gamla politiken slutade att fungera. Under efterkrigstiden fanns en bred nationell konsensus om neutralitet och alliansfrihet. Som språkligt konstruerade identiteter möjliggjorde de för Sverige att vara sig självt också i en rad andra avseenden – en suverän väststat som bidrar till fred och säkerhet i nära samarbete med Finland. Sedan 1999 har dock den svenska borgerligheten alltmer utmanat sådana kopplingar. Här är tre exempel på hur det gamla säkerhetspolitiska språket slutade att fungera även för Socialdemokraterna våren 2022:
Socialdemokraterna definierade tidigare alliansfriheten som grunden för svensk suveränitet och ett sätt för landet att bidra till fred och säkerhet. Våren 2022 började dock många socialdemokrater tvärtom argumentera för att den hotade vår suveränitet. Detta ska ha blivit särskilt tydligt i december 2021, då Ryssland sökte garantier för att Sverige och Finland inte skulle gå med i Nato. Rysslands ultimatum tolkades som att det blivit omöjligt för ett alliansfritt Sverige att fortsatt stå utanför stormaktskonflikter och ”bistå till stabiliteten i vårt närområde”.
Socialdemokraterna har historiskt sett betraktat alliansfriheten som förenlig med Sveriges ambition att som en del av ”väst” visa solidaritet och bygga kollektiv säkerhet med andra demokratier. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina tolkades dock som att Sverige måste ”välja sida” i kampen mellan demokratier och diktaturer. Annars riskerar landet bli ”den svagaste länken i den nordiska kedjan” och isoleras som ett ”B-lag”.
Enligt socialdemokrater hade alliansfriheten också möjliggjort ett nära samarbete med Finland, som med tidigare utrikesminister Jan Eliassons ord sågs som Sveriges ”säkerhetspolitiska tvilling”. För många socialdemokrater, inte minst dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist, utmanade och undergrävde dock det finska Nato-beslutet denna viktiga relation. Ett svenskt Natomedlemskap tolkades som lösning i samtliga ovanstående fall.
För att stärka sina egna anspråk på realism och expertis har de under minst ett decennium förlöjligat och misstänkliggjort Natomotståndare
Någon kanske invänder att Suhonen och andra socialdemokraters svårigheter att få ihop det politiska språket var en normal reaktion på Rysslands invasion av Ukraina, vilken då betraktas som ett slags ”extern chock” även för Sverige. I den politiska debatten framställs sådana chocker som om de kunde avläsas lika enkelt och oproblematiskt som exempelvis ett bord eller regn – i alla fall om betraktaren är en riktig expert. Detta är dock gravt missvisande. Att vissa företeelser framstår som chockerande och andra inte beror främst på vilka tolkningar som för närvarande dominerar den politiska debatten. Dominerande tolkningar knyter vidare an till och bekräftar identiteter.
Analysen av socialdemokraters förändrade språkbruk våren 2022 visar att alliansfriheten som identitet inte längre var central för dem. Den hade börjat underordnas andra identiteter redan före Rysslands invasion av Ukraina – en identitetsförskjutning som både förebådade och möjliggjorde Sveriges säkerhetspolitiska kursändring. Den kräver dock ytterligare förklaringar än Rysslands invasion och valtaktiska överväganden. En sådan är Natoförespråkarnas aktiva påverkansarbete för att förändra svensk identitet. För att stärka sina egna anspråk på realism och expertis har de under minst ett decennium förlöjligat och misstänkliggjort Natomotståndare.
Säkerhetspolitiken är notoriskt osäker eftersom den baseras på prognoser om framtiden, där även vårt eget agerande får konsekvenser. Just därför reduceras den lätt till en fråga om identitet. Spelar det då någon säkerhetspolitisk roll om Socialdemokraterna och Sverige byter en nationell identitet mot en annan, i detta fall en som på ett mer polariserande sätt definierar vänner och fiender?
När en sådan identitet omsätts i praktiken kan risken öka för att Sverige dras in i konflikter – för sina vänner, mot sina fiender.
Linus Hagström är professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.
