Final med bruna kval
Bayern höll nazisterna på avstånd. Presidenten hamnade i koncentrationsläger.
I kväll håller jag på Dortmund, en uppstudsig underdog som satsar ungt och eget, en arbetarklubb med Europas mäktigaste stadion.
Bayern München är brackorna som köper sig starka och ställer stöddiga internationella stjärnor (Ribery och Robben) på rad. Föreningen har aldrig haft ett hem och huserar på en postmodern arena utan atmosfär.
Särskilt sansat är ställningstagandet inte. Det rymmer rent av toner av tyskt trettiotal.
1900 bildades Bayern i Münchens bohemkvarter som motvikt till stadens konservativa föreningsliv. För stommen av välmående och liberalt borgerskap var idrott inte ett nationellt projekt. Utlänningar välkomnades, så också judar. Under den judiske presidenten Kurt Landauer utvecklades klubben och 1932 togs den första mästartiteln.
Att Landauer hellre lade pengar på spelare än på en arena angreps i den antisemitiska samtiden. Av nazisterna beskrevs Bayern som en rotlös judisk rikemansklubb vars framgångar var följden av kosmopolitisk konspiration. Vid makttillträdet 1933 tvingades Landauer bort från presidentposten. Koncentrationsläger och landsflykt följde. Bayern lyckades ändå länge hålla nazisterna på någorlunda avstånd, medan flertalet föreningar lydigt löpte med.
Arvet vårdas i dag av den uttalat antirasistiska ultrasgruppen Schickeria. I Dortmunds supporterled syns däremot ett störande stort antal aktiva nazister. Allt detta gör givetvis inte den som svär över Bayern till antisemit. Ändå finns det anledning att hålla tungan rätt i mun. Och på Dortmund.
