DN på djupt vatten
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-06-18 | Publicerad 2015-06-17
Mathias Mossberg om nya ubåtshysterin: Passar tidningens kampanj för ett Natomedlemskap
Det är ett hälsotecken att ubåtsfrågans hantering i media sätts under granskning igen. Det är många, både i media och i det säkerhetspolitiska etablissemanget, som har mycket att försvara i denna fråga.
Filters Mattias Göransson avslutar sin artikel i Aftonbladet (12 juni) ”DN går på grund” med en fundering om problemet är att Dagens Nyheter lider av överdriven tilltro till en profilerad reporter, eller om det är mycket allvarligare än så. Mycket tyder dessvärre på det senare.
DN bestämde sig för trettiofem år sedan för att ubåtsfrågan handlade om sovjetiska ubåtar och ingenting annat.
Tidningen gick i spetsen för 80-talets ubåtshysteri – fångad i en masspsykos man då delade med många andra. Trots allt som sedan dess kommit fram om bristerna i underlaget för denna uppfattning, och trots upprepade erkännanden från Väst om att man haft ubåtar i svenska vatten, har DN envist hållit fast vid denna linje.
Nu har man skruvat den ytterligare – nu hänger ju frågan nära ihop med Nato-frågan, där DN är opinionsledande. Vill man öka stödet för en svensk Nato-anslutning passar det ju utmärkt med ett nytt ubåtsrabalder.
Sakförhållandena underordnas, nu som under 80-talet, den politiska vilje-inriktningen. Uppfattningen om verkligheten formas därefter.
Då gällde att en enda sanning trumpetades ut av en enig mediekör och inget utrymme för avvikelser eller nyanser gavs. Ett exempel är vilket stort nummer som gjordes av sovjetiska miniubåtssystem, som vid den tiden emellertid bara fanns i den svenska marinens fantasier och i Carl Bildts inträdesanförande i krigs-vetenskapsakademin.
I själva verket hade sovjetiska Östersjöflottan först sent under 80-talet via konstruktionsbyrån Malachit i dåvarande Leningrad tagit fram en prototyp på en 30-metersubåt i två exemplar. Det första levererades i december 1988 och det andra i december 1990, båda alltså långt efter det att den värsta dramatiken i svenska vatten lagt sig. Inget av dem fungerade tillfredsställande, varför de aldrig lades ut på förband. Det fanns också ett par räddningsfarkoster och några våta specialfarkoster, men ingen av dem hade kapacitet för specialoperationer i svenska vatten. Och några andra sovjetiska miniubåtar fanns inte i Östersjön.
”Inga större miniubåtar som motsvarar de allmänna beskrivningar som givits av Sverige var kända att vara i bruk i den sovjetiska Östersjöflottan perioden 1980 – 1988” skrev två av världens främsta ubåtsexperter, amerikanen Peter Huchthausen och fransmannen Alexandre Sheldon-Duplaix, för några år sedan i ett standardverk om ubåtsspionaget: Hide and seek, the untold story of cold war naval espionage.
Ryssarna behärskade helt enkelt inte miniubåtstekniken tillräckligt bra. Men i Väst fanns vid den tiden väl utvecklade miniubåtssystem, något som den svenska försvarsmakten talade tyst om.
Att försvarsmakten missbrukade sitt informationsmonopol i ubåtsfrågan under 80-talet finns det många belägg för. Mot denna bakgrund borde man vinnlägga sig om att ha mycket goda grunder för nya uppgifter om kränkningar. Man har från försvarsmakten denna gång mycket riktigt avhållit sig från nationsbestämningar.
Men några sådana har man ju heller inte behövt göra. Dem har media villigt tillhandahållit, med direkta och indirekta medel. Expressen i rubrikform: ”Ubåten är rysk”, och DN inte sällan också med mer sofistikerade medel – politiska teckningar och bildmaterial, senast i söndagens DN (14 juni) där ÖB:s artikel om nya hot illustreras med bild av ubåtsspaning – utan att ÖB med ett ord talat om ubåtshot. Man målar upp en bild av ett ryskt ubåtshot utan att berätta att det nu bara finns två ryska ubåtar i Östersjön, medan det på 80-talet fanns ett fyrtiotal. Och att det efter 1981 inga bevis finns för sovjetiska eller ryska ubåtar i svenska vatten.
Ubåtsutredningen (2001) beskrev hur media kom att både utnyttjas, spela med och agera självständig aktör i skeendet under 80-talet. Kritiska röster drunknade i drevet. Först många år senare, 1997, började en självkritisk debatt, inledd av Svenska Dagbladets försvarspolitiske reporter Sune Olofson, som under rubriken”Marinens ubåtsmaterial inte kritiskt nog” ställde frågan om regering och riksdag kunde lita på marinen, och senare om journalisterna varit för okritiska.
Mot denna bakgrund och i ljuset av allt som framkommit i frågan sedan 80-talet är det nästan kusligt att se med vilken aningslöshet och brist på kritik som media hanterade höstens händelser. Antingen har man ingenting lärt, eller också styrs man hårt av en politisk agenda. I DN:s fall förefaller det främst handla om det senare: att underbygga en argumentering för ett svenskt Nato-medlemskap.
På 80-talet fördes den svenska opinionen vilse i säkerhetspolitiken, och den felaktiga bilden av att alla ubåtskränkningar kom från öst blev styrande för vår världsuppfattning.
Tanken att en svensk Nato-debatt ska föras på liknande icke sakligt korrekta premisser är störande, och ledande opinionsbildare som DN har här ett stort ansvar.
Mathias Mossberg
Fd ambassadör, huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, och författare till boken I Mörka Vatten (2009).
