Är du lönsam, lilla teater?
Claes Wahlin ser censuren inta scenen
I Dagens Nyheter i går skriver Berit Gullberg, som har mångårig erfarenhet av teatervärlden, med en behärskad vrede om hur kulturnämnden i Stockholm med Madeleine Sjöstedt (FP) i spetsen i sitt oförstånd håller på att förstöra allt det som friteatrarna under decennier har byggt upp: ”De har själva skapat sina verksamheter, de har varit sin tids entreprenörer.”
Gullberg är långt ifrån ensam om sin kritik. Sjöstedts idé om att de ska söka nya publikgrupper och sälja fler biljetter är att lägga sig i verksamheten, något som borde krocka med alliansens liberala ideologi. Låt mig backa några decennier och anföra ett citat från en liknande debatt:
”I den mån som det ekonomiska stödet används för att dirigera till exempel en teaters urval av pjäser och sättet att framföra dem uppnår man en effekt som principiellt inte skiljer sig så mycket från den direkta censuren.”
Dagens kulturpolitik präglas av en styrning med ekonomiska medel. Genom att strypa stödet tvingas teatern prioritera biljettförsäljningen. Utrymme för att utveckla konstarten blir allt mindre. Det så kallade marknadstänkandet finns i dag hela vägen från kulturdepartementet spatiösa lokaler ned till scengolvet. Jag återkommer till citatet senare.
Nu ett exempel från praktiken: En erfaren skådespelare blev erbjuden en roll vid en stadsteater i Sverige. Han erbjöds ett antal mindre antal tusen kronor i månaden än sina kolleger. Argumentet var att han inte hade ett tillräckligt starkt marknadsvärde. Exakt samma argument har mött skådespelare vid Stockholms stadsteater. Så ser dagens verklighet ut. Marknaden sätter spelreglerna som alltmer accepteras av teatrar och nu också med de styrande politikernas uppmuntran. Ett levande konst- och kulturliv uppstår inte av sig självt.
Mats Johanssons färska bok ... en tid vid teatern – En dokumentär om teater och kulturpolitik (Carlssons) ger en god bild av den svenska teaterpolitiken från efterkrigstiden fram till början av 90-talet. Mats Johansson var verksam som teaterchef, huvudsakligen i Göteborg (Stadsteatern 20 år, Riksteatern 10 år), och redogör för de maktförhållanden mellan teaterledning, styrelser, politik och publik som genomgick åtskilliga förändringar från det tidiga 60-talet fram till början av 90-talet.
Det är kring decennieskiftet 1970 som den politiska styrningen slår igenom. Likväl frodades teatern långt efter det att styrelserna blev politiskt tillsatta, socialdemokratin var noga med att undvika att lägga sig i teaterns repertoar eller konstnärliga val. Det viktiga var att den fanns, att den överlevde och att den nådde så många som möjligt.
I dag ser det radikalt annorlunda ut. Det teaterrika Sverige som växte så det knakade under 60- och 70-talen framstår allt mer som en historisk parentes. Teatern expanderade geografiskt med Riksteatern och regionteatrarna. Den utvecklades konstnärligt när den gamla borgerliga publiken sakta men säkert ersattes av flera samhällsgrupper samtidigt som högskoleutbildningar institutionaliserade teaterns olika yrkesgrupper. Friteatern stod för en betydande del av den konstnärliga utvecklingen och experimenten. I dag är teatern ett hotat område.
Ända sedan alliansen tillträdde har en rad förslag och reformer införts som syftar till å ena sidan mer kontroll över teatern, å andra sidan ett slags avhändande av ansvaret för den. I vår har det framkommit att Västmanlands länsteater ska omstruktureras. Drygt dussinet anställda ska sparkas. Styrelsen vill bli av med fast anställda skådespelare till förmån för frilansande – projekt i stället för långsiktig verksamhet.
Förslaget har kritiserats, inte minst då det har kommit uppifrån, från politiskt håll; en beslutsgång som kommer att bli allt vanligare när koffertmodellen väl har genomförts.
Uppsala stadsteater ska sparka ett dussin personer, enligt medieuppgifter från de tekniska och administrativa avdelningarna, eftersom anslagen inte har räknats upp. Stockholms stadsteater har fått stor uppmärksamhet för sina pressade arbetsförhållanden, till stor del orsakade av ekonomiska krav och en teaterchef som i alltför hög grad lyder politikerna ekonomiska krav.
I Stockholms stadshus inbjöd Sjöstedt et al nyligen ett fåtal verksamma inom det fria kulturlivet till en workshop där utkast till det nya stödsystemet presenterades, varefter de inbjudna fick tre (3) minuter att kommentera det. Ingen information om förslaget utgick i förväg. Oppositionen i kulturnämnden fick inte närvara. Medier informerades inte.
Det är dock bekant att man vill omfördela pengarna från verksamhetsbidrag (som möjliggör för en teater att både hyra lokal och planera sin konstnärliga profil), till projektbidrag (där teatergruppen blir mer beroende av politikernas godkännande av projektet). Således stryps möjligheterna för en konstnärlig utveckling, medan kortsiktiga projekt som ger biljettintäkter premieras: ”en effekt som principiellt inte skiljer sig så mycket från den direkta censuren”.
Vad göra?
Långsiktigt krävs ett upplysningsarbete för samtliga inblandade. De alltmer fåkunniga politikerna, de ofta alltför
lydiga teaterledningarna, styrelser som följer sitt partis ideologi ovetande om teaterkonstens villkor – alla, inklusive publiken – måste får reda på vad det är som håller på att gå förlorat i Sverige, och varför. Kortsiktigt måste teatern göra sig hörd. Den måste vägra att finna sig i usla villkor. Den måste gå på tvärs och försöka skapa högljudda skandaler som ekar i medierna och därmed erinra om att det som sker på teaterscenen är en offentlig angelägenhet.
Tillbaka till exemplet och citatet. Skådespelaren som i Uppsala fick erbjudandet med lägre lön sa nej tack. Strax efteråt, ironiskt men vackert nog, höjde han sitt marknadsvärde när han fick en roll i den amerikanska inspelningen av Millennium-trilogin. Lärdom: marknaden är opålitlig och vet föga om konstnärlig verksamhet eller om konstnärligt värde.
Citatet ovan om likheten mellan ekonomisk styrning och censur är från en artikel i Dagens Nyheter den 5 augusti 1969, skriven med anledning av att den politiskt tillsatta styrelsen hotade Göteborgs stadsteaters konstnärliga självständighet. Artikeln skrevs av vår dåvarande utbildningsminister, Olof Palme.
Tro mig, varje politiker med marknadsliberalt ansikte kommer ihärdigt förneka att det som i dag sker handlar om censur. Försök då att få ett begripligt och uttömmande svar på frågan vad det egentligen handlar om.
