Det är tur att mitt arga lilla barn är ljushårigt
Blonda ungdomar anses göra pojkstreck – mörkhåriga utgör ett hot
Det händer ibland att jag tar med min treåring till mataffären efter förskolan. Alla som har något med småbarn att göra vet att det är ett självmordsuppdrag. I föräldramun kallas tiden mellan hämtning och middag för ”hell hour”.
Resultatet blir ofta att mitt barn rengör mataffärens golv med sina kläder, krälandes från golvet skriks det om glass. Men egentligen är det mest allmänna känsloutbrott, trötthet som tar ut sin rätt, och väl vid godishyllan – i perfekt höjd med ungens synfält – läggs nya krav på listan.
Det händer att jag då tänker att det ändå är tur att hon är ljushårig. För jag vet att folk är mer dömande mot barn och ungdomar med mörkt hår. Som ljushårig passerar min treårings ilska som ”normal”. Jag får till och med medlidande blickar och leenden från andra. Mot mörkhåriga barn är blickarna mer dömande. Ju äldre de blir, desto hårdare blir domen.
När barn kommer upp i tonåren finns det två folkdomstolar. En där blonda ungdomars beteende betraktas som pojkstreck. Och en där icke-vita barn och tonåringars uppträdande uppfattas som ett hot mot svensk säkerhet.
Titta bara på cirkusen kring Gröna Lund. Jag hade inte haft en aning om att några tonåringar trängt sig före i kön till nöjesparken för någon vecka sedan, om det inte varit för att riksmedier plockat upp ett inlägg från en privatperson på Twitter.
Tydligen tyckte nyhetschefer att hela Sverige – från Haparanda till Trelleborg – behövde veta vad en twitter-ivrig person störde sig på under sitt besök på Grönan. Vad ska riksmedier rapportera om härnäst? En 17-åring som slänger godispapper på marken? En 13-åring som försöker planka på bussen?
Tonåringar har alltid i alla tider varit jobbiga, för sig själva och alla andra som behöver befatta sig med dem. Att vissa tonåringars beteende plötsligt får större spridning än andras stavas rädsla.
Vi är rädda för dem vi uppfattar som outsiders, och ungdomar som är födda i Sverige men som inte är blonda betraktar samhället som utbölingar.
Problemet är att rädsla inte är något logiskt utan emotionellt. Och den är politisk dynamit. Vi ser det över hela världen, rädslans politik sprider sig som en global pandemi. Den fick britterna att slänga ut sig själva från EU. Den fick amerikanarna att lägga rösten på foliehatten Trump, som ville förbjuda muslimer och sydamerikaner att ta sig in i USA.
Den ologiska rädslan drabbar alla. Från den som behandlas annorlunda på orättvisa grunder, till den som agerar på sina rädslor.
Jag tänker på författaren Suketu Mehta som formulerade det så elegant i The Guardian: ”Västvärlden förstörs inte av migranter, den förstörs av rädslan för migranter”.
