Skrattkulturen i maktens tjänst
Det finns förmodligen ingenting som framstår som mer akademiskt intorkat och fisaktigt trist än att skriva 300-sidiga avhandlingar om humor.
Kanske är det orsaken till varför humorforskningen trots ständiga försäkringar om att den är framgångsrik, hittills inte blivit särskilt stor. För hur akademiskt intorkad man än är vill man ju inte framstå som humorlös.
Det beror i alla fall inte på att det saknas material.
I förrgår startade Comedy Central svenska sändningar under överinseende av Henrik Schyffert. På fredag sänds första avsnittet av P3 Apelsin – ett humorprogram om humor. Om tre veckor har Mia och Klara ny SVT-premiär. I programmets trailer skämtar de om just - humor.
Humor har kallats den nya dokusåpan. Det är en dålig beskrivning, våren 2009. Metahumor är möjligen den nya dokusåpan. Själva humorn är betydligt större än vad dokusåpan någonsin blev.
Genusforskaren Anna Lundberg är en av de få modiga vetenskapsmän som vågat ge sig in i den outforskade skämtdjungeln.
I avhandlingen Allt annat än allvar ger hon sig i kast med Åsa och Gertrud som gjorde sketcher i radioprogrammet Freja! på 90-talet, tv-serien Sally och Prideparaden (!) på jakt efter ett sätt att skriva om queer, feministisk, subversiv ”skrattkultur" och den groteska kvinnan.
Och även om Lundbergs teoribygge kring hur hon vill skriva om humor är glädjande ambitiöst så är det deppigt att inse att de teoretiker hon har att luta sig mot är så få.
För än en gång kommer den gamle sovjetmedborgaren Michail Bachtins (1895-1975) teori om den "karnevaliska" skrattkulturen till användning. Bachtins humorteori var en teori för ett totalitärt 1900-tal. Ett århundrade då makten aldrig drog på överläppen och garven från kabaretscenen, tabloidpressen och ghettona faktiskt kunde utmana diktaturer och förändra människors medvetanden.
Men i dag ställer sig skrattkulturen allt mer i maktens tjänst.
Ungefär när Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Maud Olofsson började vinka från Prideparaden slutade i alla fall jag se den som en karnevalisk, subversiv teaterföreställning.
Och när sketchförfattaren Al Franken blir senator i Minnesota, danska kulturredaktörer mobbar religiösa minoriteter med något de kallar "skämtteckningar" och holländska populister skrattar ut marockanska invandrare på tv är det dags att fundera om det bokstavligt talat är någon vits med att fortfarande använda sig av Bachtins teorier.
