Klasshat – så funkar det

Ann Charlott Altstadt om vrede och vanmakt över växande klyftor i Reinfeldts Sverige

Ja, jag känner klasshat.

Jag hatar de strukturer som gör att människor blir sjuka och dör i förtid. Som gör att människor slås ut redan i grundskolan, som förnekar människor livschanser, som sänker människor i fattigdom och knuffar ut dem i marginalisering.

Klassamhället ockuperar oss och förgiftar våra relationer.

Klyftorna växer i rekordfart. Det går inte längre att, på borgerligt manér, bortförklara klassamhället med att ”människor har valt olika livsstilar”. När politikerna släppt projektet att reformera för att i stället förneka och ignorera de sociala orättvisorna gör klassamhället comeback i offentligheten.

Fattiga och rika trycks dagligen upp i våra fejjor både i form av förfärande larmrapporter av klassklyftor och ­hyllande vimmel- och livsstilsreportage.
 

När jag läser Jens Liljestrands artikel i Dagens Nyheter som initierade klasshatsdebatten slår det mig att det som provocerat honom inte var att poeten Johan Jönson/diktjaget fantiserade om att orena en Brommafamiljs handdukar med sitt smittade könsorgan, utan att Jönson läste dikt om klasshat just från Dramatens scen inför en jublade fin­medelklass. Jag kan inte tänka mig samma indignationsartikel, om den hänförda publiken bestod av exempelvis vårdarbetare på en kväll i ABF:s regi.

Om jag förstår Liljestrand rätt så kan han fördra den anarkistiske Leon Larssons blodiga hatdiktning, vid förra ­sekelskiftet, för att poeten sedan anslöt sig till socialdemokratin och dess projekt att omdana klassamhället till en välfärdsstat.

Men vad ska man göra med sitt klasshat i dag när exempelvis Liljestrands tidning DN har demoniserat alla politiska krafter till vänster om högersosseriet? När det inte finns några politiska alternativ som kan kanalisera drömmar och visioner och när förändring verkar omöjlig?
 

Den frågan vill jag också ställa till Olle Svenning som i stället för hat erbjuder läsarna ett politiskt landskap som inte längre existerar. Svenning oroas för en kommunistisk vänster jag aldrig träffat på, som ser socialdemokratin som huvudfiende i termer av ”socialfascism”, ett stalinistiskt begrepp som föll ur modet för typ 80 år sedan.

Alternativet till denna vänster – som bara finns i Svennings fantasi – är enligt honom en allians mellan progressiva krafter inom socialdemokratin och borgerligheten. Men den enda antydan till något som kan påminna om det som Svenning efterlyser var Håkan Juholt. Han kuppades snabbt bort av partihögern, och det var just klasshatet hos riksmediernas välbeställda borgerliga samhällsreportrar som gjorde det möjligt.

Den enda höger som jag skulle se som tillfällig allianspartner är paradoxalt nog en konservativ sådan, eftersom även konservativa borde förfäras av marknadens ockupation av alla livsvärden, av att se samhället sönderslitas av kortsiktig profitjakt.
 

På grund av regeringen Reinfeldts politik är Sverige inte längre världens jämlikaste land, en utveckling som tog fart under socialdemokratiska regeringar. Så vart ska klasshatet ta vägen utan någon politisk rörelse som korresponderar med den vanmakt och förtvivlan som samhällsutvecklingen föder?

Den Brommafamilj som i Jönsons dikt fick sin handduk befläckad representerar förstås den klass som har så mycket pengar att de inte vet vad de ska göra med dem, förutom att låta stålarna snurra ihop en ny bubbla på finansmarknaden. Skattesänkningarna har gjort deras pengar legitima, de behöver inte längre verka utan att synas, för ­deras överdådiga livsstil har blivit trend och ­något att drömma om till och med för den ensamstående timanställda mamman.

De rika blir inte längre beskattade ­utan applåderade och det finns inte längre ­någon motmakt. Ett skvallermagasin som S kan kartlägga eliternas nätverk, hur mycket de tjänar och till och med berätta att Anna Maria Corazza Bildt nolltaxerar, utan att det blir maktkritik, det är i stället en snackis.

Den cancersjuke direktören som ­Liljestrand nämner, har det förstås också­ taskigt men han kommer att leva så mycket längre, få så mycket bättre vård och så mycket bättre mediciner än den cancersjuke arbetaren. Det kallas klassamhälle.
 

Ja, mitt klasshat riktar sig också mot enskilda personer med privilegier. Jag hoppas jag en gång kan skriva dikt om det, men än mer hoppas jag på en strukturell politisk förändring. Om Jens Liljestrand vill köra upp Jönsons klasshat i Jönsons röv, vad borde han då vilja göra med Fredrik Reinfeldt?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.