Blygheten blev blott ett minne
Lena Nyman sattes i teaterskola för att komma över sin blyghet. Claes Wahlin minns hennes närmare 30 roller på Dramaten.
Det var för att stävja blygheten som Lena Nymans mor placerade henne i teaterskola hos tant Emmy och hennes far fick in henne på Kungliga Operans balettskola.
På operan dog Madame Butterfly varje kväll och varje gång storgrät Lena Nyman. Vad hjälpte det då att Sixten Ehrling höll henne i handen vid applådtacket? Så det blev tant Emmy. Hennes långa karriär med roller inom film, teater och revy bildar en alldeles egen svensk teaterhistoria som sträcker sig över ett halvsekel.
De flesta minns henne kanske från filmens värld, men på Dramaten gjorde hon närmare trettio roller från 1963 fram till 2004, den sista i Jonas Gardells Helvetet är minnet utan makt att förändra. Helt lysande var Nyman på Teater Brunnsgatan Fyra, dels i Kristina Lugns Två solstrålar på nya äventyr 2003, och framför allt tillsammans med Erland Josephson i en storartad iscensättning efter Shakespeare – Nära Romeo och Julia, 2005 – där ungdomen, kärleken och spellusten lyste tvärs igenom födelseattesternas påstående om en något högre ålder.
Lena Nyman hade en särskild utstrålning på scenen, med ett elastiskt kroppsspråk och sin karaktäristiska röst skapade hon en mycket speciell och kraftfull närvaro. Hon var förunnad den särskilda skådespelarbegåvning som kan lyfta en redan bra text, lika väl som rädda en inte fullt lika bra.
Och hade hon inte brutit revbenen precis innan premiären 2003 av John Crankos koreografi av Onegin, så hade hon åter hamnat på Operan. Nyman skulle där ha gjort Ammans roll.
För blygheten, den blev blott ett minne, om den nu någonsin existerade utanför hennes föräldrars föreställningsvärld.
