I Starlet fick läsarna lära sig att bli tjejer
Nu har en osynlig och förlöjligad kultur blivit kommersiellt hetare än lava
2023 drog Greta Gerwigs ”Barbie” in mest pengar av alla filmer – knappt 1,5 miljarder dollar – och Taylor Swift utsågs av Time Magazine till ”person of the year”. Även tidningen Forbes intresserade sig för Swift, då hon efter en rekordturné och filmlansering blivit miljardär i dollar.
Efter ett sånt segertåg kan det vara svårt att minnas att tjejkulturen en gång hade en mycket liten och undanskuffad plats i offentligheten – det tjejer höll på med var löjligt, kanske till och med skadligt. Etnologen Kristina Öhman påminner om det i sin avhandling ”Ett tjejligt rum. Tidningen Starlet 1966–1996”, framlagd vid Göteborgs universitet i november.
Starlet var en tjejtidning i pocketformat med limmad rygg, vars främsta kännetecken var dess tecknade serier, ofta med romantik som tema. Det var också en tidning som i princip alla såg ner på – jag minns det själv, och i avhandlingen berättar tidigare läsare om hur de läste i smyg, mot (medelklass-)föräldrars vilja, eller bara kände sig pinsamma och än i dag bär på känslan att tidningen var ”skräp”.
Exakt vad som fick så många att rynka på näsan är svårt att ringa in, eller så är det busenkelt: det var en tjejtidning som uppfattades som arbetarklassig. Tonårsflickor i arbetarklassen, det går inte att komma längre bort från makt och inflytande.
Visst reproducerade tidningen stereotyper – tjejerna i den var söta, smala, vita och straighta – men Starlet var knappast ensam om att göra det. I övrigt innehöll den sådant som bok- och filmtips, mycket DYI-mode och inredning, recept, korsord och bilder på idoler och husdjur. Däremot var omvärld och politik frånvarande, och tidningen hade just inga bildningsambitioner – kanske hakade medelklassmammorna upp sig på det.
Trots omvärldens fnysningar hade tidningen en stadig upplaga på cirka 50 000 ex i veckan, med större räckvidd än så då varje tidning lästes av flera. Lockelsen i romantiska serier ska inte underskattas men kanske var det som gav en så trogen läsekrets det som en stor del av Kristina Öhmans avhandling handlar om: Starlet som ett eget rum för tjejer.
För innehåll skapat av läsarna själva var viktiga inslag: insändarsidor, frågespalter och efterlysningar, vinjetter som ”då gjorde jag bort mig” och annonser efter brevvänner. Många läste dessutom ofta tidningen tillsammans med andra; horoskop, insändarsidor och inte minst tester – ”Är du en bra kompis?” eller ”Hur kär är du?” – var helt enkelt roligare att göra med andra.
… bilder på kattungar och troll trängdes med frågor om reproduktion
Tidningen tjänade som ett flickrum mellan pärmar, en brygga mellan det privata och det offentliga rummet. Det är omöjligt att inte se det som en analog prototyp till dagens sociala medier. Där pågick en socialiseringsprocess – via passiv läsning, aktiv debatt och gemensam läsning – där läsarna övade sig på att vara tjejer. Öhman kallar det ”att tjeja sig”.
Hon gör en poäng av att skilja på flicka, tjej och kvinna. Starlets målgrupp var just tjejer, säg mellan 10 och 14 år. Hon befinner sig mellan flickan och kvinnan, i den där formativa, svåra, minerade och emellanåt underbara tiden där hon just börjar se sig själv utifrån och har börjat forma en självbild som i många fall präglar henne för livet. Om man är söt eller ful. Tjock eller smal. Töntig eller cool.
Att vara tjej är att vara mitt i språnget och att det språnget kan vara stort märktes i Starlet, där bilder på kattungar och troll trängdes med frågor om reproduktion. I samma nummer 1967 som inleds med ett käckt ”BLURP!” – tidningens egna hälsningsord – klagar insändarsignaturen ”Trött på luder” på tjejer som ligger med killar bara för att göra dem till lags.
Det ”tjejskap” som betonades mest var enligt Öhman relationer med, och omsorg om, andra – men också om sig själv. Ett återkommande budskap var att man skulle göra saker för sin egen skull, inte för andras. Vidare var den heterosexuella, romantiska relationen central, med Öhmans ord: ”att göra flickvänskap ingår i den tjejliga praktiken och den framgångsrika femininiteten”. Killar fanns också med i tidningen som en kontrast – att vara tjej var att inte vara kille.
Dessutom kom internet och med det helt nya möjligheter till gemensamma rum att öva tjejskap i.
Vikt och bantning fanns i Starlet, men mest som ”feminint kodad rekvisita”, någon kunde banta i en serie men det var sällan det centrala temat. Rena bantningsartiklar var ovanliga, till skillnad från recept på muffins och scones – att reda sig i köket var att tjeja sig, liksom att kunna piffa till en lampskärm eller spegelram. Dessutom fanns tips och information om ett framtida yrkesliv, ”Så blir du röntgensköterska”.
1970-talets Starlet var hemvävd, med egna läsare på omslaget, plåtade hemma hos sig själva i egna kläder. Det här var också tiden då unga tjejer ansågs vara en kommersiellt ointressant grupp, som saknade egna pengar – trots god upplaga fanns det nästan inga annonser i tidningen. ”Eftersom ingen brydde sig om oss, hade vi inga annonsörer”, som en tidigare chefredaktör säger.
Men när det blåste nya vindar i samhället, gjorde det även det i Starlet. På 90-talet hade tidningen modeller på omslaget och det är också nu shopping finns med som ett sätt att tjeja sig – klädtipsen handlade inte längre om att matcha rätt topp till kjolen utan om var du kan köpa det senaste. Borta är också röntgensköterskan, jobben tidningen nu berättar om är fotomodell, programledare och sminkös.
Öhman konstaterar att tidningen under 90-talet lämnar det tidigare vardagligt raka tilltalet och blir mer eskapistisk, mer lik de andra tjejtidningar som lanserades vid den här tiden och så småningom konkurrerade ut Starlet. Dessutom kom internet och med det helt nya möjligheter till gemensamma rum att öva tjejskap i.
För ja, även om Starlet är borta så finns rummen där tjejer blir till kvar fast på nätet, och inredningen där är delvis densamma som i Starlet. Det är en plats där man kan experimentera med sitt utseende och med sina åsikter. Plötsligt dyker det upp ett recept alla ska testa, ett sminkfix, en frisyr, en dans. Däremot saknas den vuxna mellanhand som Starlets redaktion utgjorde. I den mån den finns är det ofta en influencer som vill kränga något. För tonårstjejer må fortfarande sakna politisk makt – men kommersiellt har de blivit hetare än lava.
Det sjuka är systemet, inte att en flicka övar på att vara kvinna.
Det krävs list för att nå dem. Saga Cavallin beskrev i DN något hon kallade för metafemininitet – en ironisk lek med flickarketypen, ”en yttre blick på den yttre blicken”. Varumärken har skickligt lyckats ladda traditionell femininitet med (falsk) feminism, ett mediokert läppglans säljs med värderingar och identifikation som gör att tjejer ser sig som fans snarare än kunder – för att inte tala om Mattels exempellöst framgångsrika lansering av nämnda ”Barbie”. Det är förstås genialt, kan man kanalisera den kraft som finns i tjejgemenskaper blir man ostoppbar.
Att det ibland är varumärken skapade av kvinnor – och att Swift behåller sin miljard själv – tröstar säkert en och annan feminista där ute. Men hur påverkar det faktiska flickor, som växer upp i en tid när tjejkulturen är en del av hyperkapitalismen? Tja, en del tror vid åtta års ålder att de behöver en hudvårdsrutin och är redo att betala en hel del för det.
Det är lätt att likt en medelklassmamma på 70-talet vilja ropa på förbud men precis som då är det lönlöst. Det sjuka är systemet, inte att en flicka övar på att vara kvinna. Det feministiska projektet kan inte vara att skambelägga, utan att visa alternativ – det finns otaliga andra sätt att vara kvinna än att använda nattkräm.
Och en sak som bara ska uppmuntras är de rum tjejer skapar för sig själva och varandra. För precis som i Starlet är det trots allt relationer och omsorg som står i centrum när tjejer blir till. Att få testa olika versioner av sig själv, att skapa och underhålla relationer, lära sig läsa rummet och att få en yttre blick på sig själv kan vara hårt och svårt – men oftare än så är det roligt och skapar trygghet. Och den tjejkulturen går det faktiskt inte att sätta ett pris på.
