Rörande försök att förstå sin mamma
Pia Bergström om Maj Wechselmanns ”Min mor”
DOKUMENTÄR. Vilken mamma! Inte undra på att dottern blivit så envetet uppstudsig och fortfarande vid 75 anses vara en säkerhetsrisk av det beståendes väktare.
Maj Wechselmanns dokumentärfilm Min mor med premiär på Göteborgs filmfestival i helgen, har formen av en episk livsberättelse. Den är skapad av fantastiska gamla arkivfilmer och stillbilder, intervjuer med överlevande och ett slags dramatiskt iscensatta tablåer med statister för att levandegöra händelser och miljöer. Det senare ett väldigt lyckat grepp som också Carl Javér använde häromåret i dokumentärfilmen Freak Out! om Monte Verità-kollektivet i Schweiz på 1800-talet.
Tillsammans med Wechselmanns egna muntert bitska kommentarer ger detta stumfilmsliknande sätt att berätta både historisk känsla och humoristisk distans till moderns hårda och kämpande men också äventyrliga liv.
Den judiska flickan Reina Korinman föddes i Tsarstyrda Ukraina 1902. Förföljelserna och massakrerna på judar tvingade familjen till Polen, där de halvsvälter men lyckas överleva första världskriget. Reina följer den äldsta systern i spåren och hinner jobba både i Rumänien, som skogshuggare, och i Ungern och Tyskland, innan hon kan ta sig till Kanada. Där får hon jobb på syfabrik och blir en fena på tillskärning.
I Montreal engagerar hon sig fackligt, organiserar strejker och blir övertygad kommunism och ateist. Bilderna på henne i byxor, keps och flygblad eller utsträckt med bara bröst på badutflykt med de kvinnliga arbetskamraterna är härliga. Stencool blick. Vissa kvinnoliv har alltför sällan blivit skildrade på film, inser jag.
Som 26-årig okysst oskuld träffar Reina danske Bruno som jobbar på bank. Hon går med på att gifta sig om han går med i kommunistpartiet.
I Danmark, där Maj föds, deltar paret i motståndsrörelsen mot de nazistiska ockupanterna och måste snart fly över Öresund.
Wechselmann har jobbat flera år med filmen och besökt platser, vittnen och arkiv i Europa och Kanada för att samla material och förstå sin mamma som på ålderns höst hanns ifatt av både egna och världens judars svåra erfarenheter och blev paranoid och misstänksam.
Alla hennes återstående judiska släktingar i Ukraina mördades under andra världskriget. När dottern försöker leta upp deras namn på den judiska gravplatsen där de tros vara begravna upptäcker hon att man numera slänger byns sopor där, bland gravstenarna.
Men Min mor är nu ingen gråtmild film. Trots det dramatiska livsödet, trots Förintelseskuggan blir man varm, rörd och upplivad.
Sörj inte, kämpa, är budskapet.
