Vi längtar efter sanning – men spanar åt fel håll
I debatten om dokumentärfilmen används motsatspar som fakta – fiktion, sanning – lögn lite för slarvigt
I efterbörden av sajten Kvartals granskning av dokumentärfilmen Sabaya har en debatt forsat fram. Dokumentärer måste vara sanna, skriver någon. Nej, de är aldrig sanna, skriver någon annan. En tredje håller ståndpunkten att sanning inte ens är en fråga för den dokumentära filmen, det handlar om annat än sanning.
Och där någonstans finns ändå ett korn.
Ingen människa kan tro att en publicerad dagbok är ”sann”, eller en autofiktiv roman. Det är texter som uppenbart är filtrerade genom ett temperament, ett urval har gjorts, subjektiva bedömningar av händelser och miljöer. Så varför finns fortfarande idén att det dokumentära fotot eller filmen bär på sanningen? Eller som Johan Croneman skrev tidigt i denna lite haltande debatt: söker du den objektiva sanningen får du titta på övervakningsfilm.
Den lite dåliga nyheten är att inte heller den torde vara ”sann”. Det vi ser är det vi kan tolka, vad som än händer utanför bild. Ett litet utsnitt kan aldrig bli sant i sig, hur icke-subjektivt det än är.
Så när Erik Gandini sitter i radions P1 och säger att en dokumentärfilm inte måste vara helt sann, är det inte att gå för långt. Mycket riktigt vann Sabaya en guldbagge, inte en guldspade. Och den personliga dokumentära skildringen måste få vara subjektiv.
Att publiken ska vara med på det subjektiva, när signalerna inte är tydliga, är ganska mycket begärt
Men man kan samtidigt fråga sig om det verkligen är så enkelt som att publiken givetvis förstår att det dokumentära inte kan vara en hundraprocentigt sann spegling av verkligheten. Att publiken ska vara med på det subjektiva, när signalerna inte är tydliga, är ganska mycket begärt.
Är inte kroken här att motsatsparen fakta – fiktion, sanning – lögn, objektiv – subjektiv används lite för slarvigt? De är inte utbytbara. Fiktion kan i någon mening bära på en sanning, lika mycket som en objektiv skildring, hur avskalad den än är, kan leda till missförstånd och lögner.
Att just Sabaya har hamnat i centrum för den här diskussionen kan man lämna därhän tycker jag. Fokus kanske i stället ska riktas mot true crime-genren med sin kittlande dramatisering, eller mot hela den uppsjö av filmer som utger sig för att vara baserade på ”verkliga händelser”. Åratal av dokusåpor och reality-tv, som oavbrutet suddat gränserna mellan vad som hänt och hur det kan uppfattas. Vår desperata, och tydligen allt kraftigare, längtan efter det verkliga har drivit på den här utvecklingen.
Jag tänker på årets upplaga av Venedigbiennalen, som gav den surrealistiska fantasin en ny chans. Det undermedvetna upp till ytan utan anspråk på ”sanning”. Visst kan man se den som en reaktion på, eller rentav en utveckling av, den verklighetslängtan som dominerat kulturen åtminstone sedan millennieskiftet.
I diskussionen om den dokumentära sanningen/lögnen ingår också att vi nu lever i tider av fake news, trollkonton, alternativa fakta, och att vi därför måste kunna lita på något. Vi måste kunna sortera. Men är inte själva ropen på att vi måste kunna sortera, och plötsligt lita på att filmer är hundraprocentigt sanna i varje scen, en konsekvens av att vår oförmåga att sortera blivit så uppenbar? Vi står i vaktkuren och spanar, men kanske åt fel håll.
