Domingos triumf
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-29
Claes Wahlin hör världens bästa tenor
Det stora öppningsnumret av Wiens musikfestival Klangbogen (till och med 19 augusti) är Gian Carlo Menottis opera Goya, skriven för och på uppdrag av Plácido Domingo. Denne lär i slutet av 70-talet ha beklagat sig för Menotti över konstmusikens svårtillgänglighet i allmänhet och i synnerhet över att den sällan tog hänsyn till rösten. Han föreslog även ämnet, Francisco de Goya, en konstnär vars liv och verk båda fascinerades av.
1986 hade operan urpremiär i USA och att Domingo fortfarande kan sjunga rollen knappt tjugo år senare är inget mindre än märkvärdigt. Domingo är i dag en betydligt större världskändis än vad Goya var under sin levnad, han har väl heller knappast dragits med den konflikt som Menottis opera kretsar kring.
I operan ställs Goya hovmålaren, porträttören och karriäristen mot Goya konstnären, grafikern och sanningsvittnet. Den konstnärliga friheten så som vi känner den efter romantiken, blir ett problem när mecenater, patroner och politik hela tiden måste tas hänsyn till. Således får en åldrad, stendöv Goya blicka tillbaka på sina viktiga livsval och för sent inse att han valde fel.
Menotti använder sig av Goyas förhållande till den mytomspunna hertiginnan av Alba, den omsusade skönheten som lär ha gjort drottning María Luisa både svartsjuk och intrigant och än i dag är oemotståndlig för Goyas biografiker. Driven av sina världsliga ambitioner blir Goya en schackpjäs för de båda kvinnornas spel, hans roll som skildrare av kriget mot Napoleon eller av inkvisitionens iver får stå tillbaka. Därav dödsstundens skuld, trots att han räddas av Albas ande, en operans kvinnliga förlösning som nog förtjuser få feminister.
Rent historiskt kan man spekulera över Goyas eventuella förtvivlan. Då fanns ju ingen möjlighet för en målare att stå fri, rimligen kan en konstnär som Domingo eller Menotti verka betydligt friare i dag, även om vår tids agenter och producenter givetvis styr utifrån kriterier som möjligen delvis kan jämföras med Goyas situation.
Regissör Kasper Bech Holten håller sig nära librettot, är sparsmakad med referenser till Goyas verk och behandlar operan som den skamlöst melodiska skapelse den är. Orden är Menottis egna, och då konstnären Goya också var klassicist (till exempel när det gäller de återkommande trianglarna i etsningarna, som kanske kunde ha använts bättre på scenen) passar musikens närhet till bel canto och Puccini utmärkt. Således är det en synnerligen njutbar musik, stramt hållen och med generöst utrymme för Domingo som, trots att han snart fyller 65, står på scenen nästan hela tiden.
Senast jag hörde honom var det som en magnifik Parsifal. I dag sjunger han nästan enbart Wagner, en gång fanns 120 roller på hans repertoar. Och rösten är ännu lika märkvärdig: fyllig, stark och kontrollerad som få, varm och uttrycksfull i varje ton. I Theater an der Wiens intima operahus blir det också en smula speciellt, eftersom rösterna är så nära. Och det är ju inte bara (men mest) Domingo. Både mezzosopranen Michelle Breedts Alba och sopranen Iride Martinez Drottning María Luisa är storartade, värdiga kolleger till Domingo. Men allra mest applåderas denne den störste av tenorer. Efter tjugo minuter rasslar brandväggen ner framför ridån. Orkesterdiket är tomt och ensemblen förmodligen hungrig och törstig. Inropen fortsätter ändå.
Opera
Claes Wahlin
