Drömfabriken blev en tramsfabrik
Produktens spridning säkras innan den fylls med innehåll
FILM Marknadsavdelningarna i Hollywood njuter av ett herravälde som saknar motstycke i historien, en maskin för att hajpa förväntningar på mer av det som funkar. Det konstaterade Mark Harris i en domedagsprofetia på sajten Grantland i december.
Det är lätt att kura ihop sig i fosterställning vid tanken på de hundra serietidningsfilmer, bokadaptioner och uppföljare som planeras skölja över oss de närmsta sex åren. Den nya affärsmodellen säkrar distribution först, och fyller sedan det annonserade spektaklet med det innehåll (regi, manus, skådespelare) som passar för stunden.
”Stalinistiskt”, menade Harris. Paradoxalt nog lever vi i en tid där informationsflöden är så snabba att en trollning kan generera en filmidé som på kort tid går att följa från ax till limpa.
Den morbida Human centipede-liknande handlingen i Tusk (svensk premiär i morgon) föddes av regissören Kevin Smith när han läste högt ur en fejkad bostadsannons för sina podcastlyssnare och i stunden insåg: ”this is a fucking horrormovie!”. Smith bad folk tagga #walrusyes och några månader senare var filmen om en podcastmakare som kidnappas i Kanada - där en galen sjöman stympar och förvandlar honom till en valross - i produktion.
Tusk må vara en ofokuserat tramsprojekt utblåst efter djupt inhalerad gräsrök men podcastavsnittet ”The walrus and the carpenter” är fortfarande en av de senare årens mer underhållande filmupplevelser, tack vare bristen på förväntningar.
