Den galne vetenskapsmannen
Martin Aagård om forskning som ingen förstår
Efter Anna Odell-debatten kan man nog konstatera att konst aldrig kan bli journalistik.
Journalistik är nämligen inte bara att undersöka något eller att berätta en historia. Det som är unikt för journalistiken är att den använder sig av regler som begränsar berättandet: Att den citerar människor korrekt, att den låter flera sidor komma till tals. Utan de begränsningarna - ingen journalistik.
Men kan konsten trots det ändå undersöka saker?
Kan konsten forska?
Frågan började diskuteras efter högskolereformen 1977, men det var först 2001 som konsthögskolorna på allvar började ägna sig åt vad man kallar ”konstnärlig forskning”.
För att formulera det extremt tydligt: Det handlar alltså inte om att forska OM konst, utan att forska MED konst. Att till exempel forska genom att göra en dansföreställning, en videoinstallation, spela frijazz eller låtsas vara psykiskt sjuk.
Alla ni som brukar skriva artikelkommentarer och insändare av typen ”konst är ett vidrigt slöseri med skattepengar” och ”dränk alla konstnärer i ett övergivet gruvhål” kan kasta er över tangentbordet redan nu...
Ett begrepp som vissa hellre använder sig av för att beskriva verksamheten är Practice based research. Den konstnärliga forskningen handlar nämligen om att lära sig något genom handfast arbete, att en praktisk metod kan utveckla vårt vetande.
Och efter några synnerligen förvirrade år börjar formerna för den praktiskt baserade, konstnärliga forskningen att bli lite tydligare. Den 10 juni fattar riksdagen beslut om att Sverige ska få en ny doktorsexamen – Konstnärlig doktor – konstens motsvarighet till filosofie dr (eller skoglig dr och veterinärmedicine dr, för att nämna några andra roliga doktorstitlar). En detalj, kan tyckas, men det är en tydlig markering att regering och riksdag numera på allvar betraktar konst som en sorts vetenskap.
Den nya examen ska ersätta den tidigare ”filosofie dr i konstnärlig forskning” som funnits sedan 2006. I Göteborg och Malmö har redan 18 personer erövrat titeln och första veckan i juni disputerar två till i Göteborg. En av dem är Harald Stenström vars avhandling bland annat innehåller två cd-skivor med improvisationsmusik.
Tidigare i år tillsattes en expertgrupp på Vetenskapsrådet (KFoU) som enbart ska fördela pengar till konstnärlig forskning. Samtidigt fastslogs de statliga anslagen till 40 miljoner under 2009 och 50 miljoner 2010. Och forskarna blir fler. Hittills i år har 52 personer sökt medel. I fjol var de bara 20. Dessutom kommer konsthögskolorna i Umeå och Stockholm snart att få en gemensam forskarskola som kan producera egna konstnärliga doktorer.
Men vägen hit har kantats av hårda debatter.
Att ingen riktigt förstår vad konstnärlig forskning egentligen går ut på, är nämligen ingen hemlighet. Den internationella granskningsgrupp som för Vetenskapsrådets räkning utvärderade den konstnärliga forskningens fem första år i rapporten Kontext, kvalitet, kontinuitet(R 6:2007) erkände villigt att de famlade i mörker. Vad skulle de egentligen bedöma? Ingen visste. Men granskarna kunde ändå utdela hård kritik. Dramatenchefen Marie-Louise Ekman, som då var rektor för Kungliga konsthögskolan hade fått 6 miljoner kronor till samarbetsprojektet Konst och nya media men kunde inte redovisa ordentligt vad pengarna använts till. Bland annat hade gruppen haft ett seminarium där man bakade kanelbullar som en sorts övning i forskning. Enligt granskningen bestod redovisningen mest av spridda refererat från seminariedeltagare.
Gruppen hade dessutom använt 700?000 kronor på resor till New York och London som inte redovisades överhuvudtaget. ”Konsthögskolan [hade] inte någon genomtänkt inställning till, eller program för konstnärlig forskning”, konstaterade granskarna.
Marie-Louise Ekman svarade på kritiken i tidningen Konstnären (4/2007): ”Det är jätteflummigt även inom andra områden. Det är hur flummigt som helst i vetenskapen”.
Redan de första avhandlingarna som lades fram 2006 hånades av kritikerna. Peter Cornell i Expressen tyckte de var för akademiska, Pontus Kyander i Svenska Dagbladet menade tvärtom att de akademiska kraven var för låga och att man borde lägga ner alltihop.
– Det finns minst lika många skeptiker på den konstnärliga sidan som på den vetenskapliga, säger kulturjournalisten Ulrika Knutson som sitter med i Vetenskapsrådets nya expertgrupp.
– Och det är inte helt lätt att argumentera med skeptikerna. Ingen vet exakt vad den konstnärliga forskningen går ut på. Det är dess Raison d’être.
När expertgruppen fördelar sina medel är det dock alltid det konstnärliga värdet av idéerna som premieras, menar hon.
Andreas Nobel, Konstfacks första egna konstdoktorand, tror att den nya doktorshatten separerar konsten från all annan vetenskap.
– Det är lite som att säga: De kan få sin tokiga hatt, bara de inte har samma hatt som vi.
Men den tokigheten behöver inte vara dålig.
– Man kan se på konstnärlig forskning som ett lite finare namn för ”the mad scientist”, en person som täcker upp behovet av det förnuftsvidriga.
De flesta konstnärliga forskningsprojekt brukar innefatta ett konstverk kombinerat med en akademisk text. Själv arbetar Nobel på en avhandling om ”textens diktatur”. Om hur akademikers och curatorers texter tar allt större plats i konsten. En avhandling han kommer att genomföra genom att skriva en text...
– Konsten behöver inte forskning, däremot behöver forskningen konsten.Det kanske låter lite romantiskt, men jag tror verkligen att konsten kan befrukta forskningen, inte tvärtom.
Konstforskningen har dock vuxit fram av synnerligen oromantiska skäl. Till stora delar beror det på Bolognaprocessen – EU:s krav på att all universitetsutbildning ska vara strömlinjeformad över hela Europa. Och för att konstskolorna ska betraktas som universitet måste de ha forskning.
Det är möjligt att vetenskapen blir lidande av den konstnärliga forskningen. Att vetenskapsbegreppet urholkas.
Men kanske kommer inte konstforskningen att producera nya vetenskapsmän utan snarare en ny sorts konstnär. En konstnär som inte kan eller vill slå sig fram på konstmarknaden. En konstnär som helt enkelt inte är entreprenör, utan istället gräver ner sig på sitt arbetsrum i direkt kollisionskurs med hela den resultatinriktade kulturpolitiken i övrigt.
Eller som the mad scientist skulle uttryckt det: ”Fools! Fools! I will destroy you all!”
