Döden i Gamla stan
Claes Wahlin ser en kluven ”La bohème”
Detta är den sjunde uppsättningen på Kungliga Operan av Puccinis La bohème sedan den första 1901. Först nu har Puccinis bohemer, efter Henri Murgers roman, blivit skandinaviska. Rodolfo, Marcello, Musetta, Colline och Shaunard har blivit Strindberg, Munch, Tulla Larsen, Kierkegaard och Grieg. De bor i Gamla stan och firar jul på Stortorget. Tavlor av Munch projiceras i fonden.
José Cura, vanligen i rollen som tenor i den högre sångarligan, står för regi, scenografi, ljus, kostym och mask. Möjligen är det en av orsakerna till att den sceniska dynamiken brister. När flera konstnärer är inblandade, så skapas ett slags kreativ synergi; nu är det endast ett temperament som lyser igenom. Bäst fungerar det när Munchs målning Afton på Karl Johan i tredje akten får en levande fortsättning av kören som gatsopare i gryningen. Annars lever Munchs tavlor, med eller utan ångest, ett liv skilt från det som sker på scenen.
Möjligen är en del av solisterna också en smula kluvna i sina porträtt: ska de gestalta Puccinis figurer eller de skandinaviska bohemerna? Även om huvudrollerna blir en smula bleka sceniskt, så är den musikaliska halten god, emellanåt utmärkt. John Erik Elebys ”Rockaria” som Colline/Kierkegaard får en melankolisk ton värdig sin danska förebild. Linus Börjessons Marcello/Munch är något ojämn, men blir vartefter säkrare.
Yana Kleyns Mimi (ingen skandinavisk motsvarighet? Leffler? Benedictsson?) har en varm och stadig sopran längs hela skalan. Daniel Johanssons Rodolfo/Strindberg är hennes värdiga moatjé; tenoren har kraft och bär utan ansträngning. Deras duetter harmonierar fint. Vitalast är Sanna Gibbs (Larsen/Musetta), med bett i sopranen och en sprakande scennärvaro tänder hon andra aktens final.
Kvällens verkliga segrare är dirigenten Daniele Callegari. Han ger partituret tydliga konturer och exakta tempi som får hovkapellet att fungera som en välknuten matta på vilken solisterna kan vila. Sällan har Puccini låtit så mjuk och precis på Kungliga Operan. Vilket leder till frågan vad som hade hänt om det fanns någon omvärldsanalys som hade fått ge stoff åt uppsättningen. En La bohème som utspelas 2015, med poeter och konstnärer på flykt, skulle kunna ge Puccinis klassiker nytt liv. Stefan Herheim gav för några år sedan i Oslo Mimi cancer i en uppsättning där hennes liv visades i tillbakablickar; en modern död som pånyttfödde verket. Det lyckas inte Cura med.
