Ett uselt val för Putin – trots allt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-09-20
Leander och Sachnin: Bakom procenttalen finns ett vikande stöd
Den tråkigaste valkampanjen i Rysslands historia slutade med storslam för det styrande partiet Enade Ryssland. I alla fall försöker regimen nu framställa söndagens parlamentsval som så. Kremls presstalesman Dmitrij Peskov menar att resultatet ska ses som en fortsatt förtroendeförklaring för president Putin. Och visst kan det framstå som det om man bara tittar på statistiken.
Trots den allt osäkrare ekonomiska situationen och sjunkande levnadsstandarden fick Enade Ryssland nämligen 54 procent av rösterna. Tack vare det nya systemet med enmansvalkretsar kan man dock roffa åt sig hela 343 av parlamentets 450 platser, det vill säga i praktiken 76 procent av mandaten. Därmed kommer ”tjuvarnas och skurkarnas parti”, som Enade Ryssland kallades av oppositionen under proteströrelsen 2011-2012, att få konstitutionell majoritet, det vill säga möjlighet att skriva om grundlagen.
Jämfört med det ökända fuskvalet 2011, då bara sju mer eller mindre regimtrogna partier fick ställa upp, hade denna gång 14 partier fått tillstånd att delta, inklusive det starkt Putinkritiska liberala samlingspartiet PARNAS. Även om det nu återigen rapporterats om incidenter i vallokalerna, var det enligt valobservatörer inte i närheten av det massiva valfusk som 2011 ledde till att hundratusentals upprörda medborgare tog till gatorna för att kräva nyval i den största proteströrelsen i Rysslands moderna historia. Myndigheterna har lärt sig en läxa sedan dess och vågade inte fuska lika fräckt som förut. Men folk minns också att proteströrelsen slutade med massgripanden och långa fängelsestraff, så viljan att demonstrera är inte lika stark som förut.
Segern för Enade Ryssland denna gång kan förklaras med andra faktorer än rent valfusk. Till att börja med var valdeltagandet rekordlågt, mindre än 48 procent, vilket tyder på att många helt enkelt bojkottade valet. Även det relativt stora Kommunistpartiet förlorade hälften av sina väljare och fick bara 6,5 miljoner röster, jämfört med 12,5 miljoner i förra valet.
Att så många bojkottade valet ska ses som en reaktion på att de flesta partierna – trots att de var dubbelt så många denna gång jämfört med förra valet – inte skiljde sig nämnvärt i de stora politiska frågorna. Inget av partierna presenterade något direkt alternativ till Putins politik utan tävlade om att framställa sig som det mest patriotiska. Det enda egentliga oppositionspartiet, liberala PARNAS, gick till val med krav på en ny ekonomisk chockterapi i samma stil som grannlandet Ukraina nu genomgår – ett skräckexempel för många ryssar – och lyckades inte ens få en procent av rösterna.
Så även om Putin och hans parti Enade Ryssland försöker framställa sig som valets stora segrare, med procentuellt fler röster än tidigare, har man i realiteten ett mindre stöd än någonsin räknat i antal konkreta röster. I praktiken fick Enade Ryssland sju miljoner färre röster denna gång än i förra valet, även om man statistiskt fick fler röster nu, 54 procent jämfört med 49 procent 2011.
Generellt följer Ryssland dock bara samma politiska utveckling som många länder i väst. De formella demokratiska institutionerna fortsätter att erodera och långsamt dö. De styrande förlorar allt mer sin representation och det blir allt svårare att ens symboliskt hävda att man har majoriteten av befolkningens stöd, samtidigt som de koncentrerar mer och mer makt och egendom i sina händer.
Aleksej Sachnin
Rysk vänsteraktivist och politisk flykting
Per Leander
Författare till Kampen mot Putin – Den ryska proteströrelsens uppgång och fall
