David Cameron tog EU som gisslan
Storbritannien röstade för brexit och därmed också för att David Cameron måste avgå som premiärminister.
Cameron har begått vår tids överlägset största politiska felspekulation. Han ville krossa sina nationalistiska partirivaler genom att utlysa en folkomröstning om EU och han tog EU som gisslan. Premiärministern ville visa lojalitet både mot finansvärlden i City och med maktapparaten i EU.
Resultatet blev att Cameron besegrades av Wodehousegestalten Boris Johnson, orsakade rekordfall för pund och börskurserna. Dessutom kastade han ut EU i unionens djupaste kris.
Cameron drog också löje över alla de som ställt upp för honom från USA:s president, Nato, finansvärlden till George Soros som en gång plundrat pundet.
Det fanns motbjudande inslag i brexit-kampanjen: inskränkt nationalism, och främlingsfientlighet. Men sådant kan inte drivas fram av enskilda av monster. Reaktionerna har en materiell bas.
Inom EU råder massarbetslöshet och usel tillväxt. Klassklyftorna har ökat dramatiskt: en rik elit står mot en alltmer utsatt arbetar-och underklass. Unionen har i huvudsak verkställt finansvärldens intressen men nonchalerat krav på social rättvisa, fördjupad demokrati, fackliga fri-och rättigheter.
Kartellpartierna, socialdemokrater och traditionell borgerlighet, har varit överens. Därmed lämnade de ett stort fritt politiskt fält för Johnson, Ukip, som kunde kanalisera missnöjet och förvandla klassfrågor till nationalism och främlingsfientlighet. EU-propagandisternas bemötte detta med klassföraktande arrogans, pekade ut kritiker som korkade och rasistiska. Den taktiken misslyckades.
Hur kommer finansvärlden, vår tids makthavare, att reagera på nederlaget? En av vår tids absolut främsta européer, liberalen Ralf Dahrendorf, oroade sig för att vår tids kapitalism lättare förenas med auktoritärt styre än demokratiskt. Folkomröstningen kommer inte att göra finansvärlden mer välvillig till demokratin.
Det politiskt svaga EU-systemet tvingas framöver att manövrera mellan finansvärldens krav och en allt starkare högerpopulism. EU är inte rustat för den uppgiften.
