Lång dags färd mot natt
När resande teatersällskap en gång i tiden, ända från 1300-talet och en bra bit in i förra seklet, skulle besöka en stad brukade de dagen innan skicka in en liten förtrupp. En utropare, en jonglör och kanske någon akrobat bjöd på ett smakprov. Man gjorde plats för teatern, symboliskt och konkret, öppnade ett utrymme mellan bodar och torg.
Den platsen är i dag permanent i form av teaterhus, men symboliskt måste utrymmet hela tiden annonseras. Protesterna från teaterhåll mot den nya kulturpolitiken är ett av de mer högljudda utropen på länge. I onsdags på Unga Tur i Kärrtorp ropade man i fem timmar. Lars-Göran Karlsson från Umeå universitet vet mer än de flesta om kulturutredningar och framhöll med stillsam emfas hur mycket som faktiskt var bättre förr: kompetensen, konsensusen kring kulturens betydelse eller de kulturpolitiska mål som fortfarande är så samtida att de borde vara svåra för den nuvarande regeringen att frångå.
Skuggutredningen presenterades av Stina Oscarsson och i går i Göteborg presenterades Teaterförbundets guide till kulturpolitiken med titeln Det osynliga, som alltså är namnet på Jacob Hirdwalls monolog, vilken framfördes på Unga Tur mellan debatterna.
Boken består främst av ett antal röster om teaterns villkor, medan såväl pjäsen som debatten, med bland andra Frida Röhl, Staffan Valdemar Holm, Marita Ulvskog och Johan Bengt Påhlsson, sökte hitta både språk och konkreta åtgärder mot sakernas tillstånd.
Man brukar säga att konst arbetar bäst i motvind. Om det är sant så kan alliansen gå till historien som den som fick teatern och kulturlivet att formulera och formera sitt försvar. För detta krävs, som Hirdwall snuddade vid, att man lär sig att definiera det estetiska värdet, samt att förbinda teaterns och kulturens problem med de humanistiska disciplinernas erodering.
Då kan teatern, konsten och kulturlivet åter ta plats, men med ett bättre, förnyat institutionellt självförtroende än tidigare.
