Han hade DET
CLAES WAHLIN om världens mesta dirigent
– Vart vill ni åka herr Karajan?
– Vartsomhelst, alla frågar efter mig.
Historien om taxichauffören är förmodligen inte bokstavligt sann, men likväl stämmer den. Ingen enskild person har präglat efterkrigstidens klassiska musik som Herbert von Karajan, som i år skulle ha fyllt 100. De som bara äger någon enstaka klassisk inspelning, framför allt om det är en lp, har med stor sannolikhet en inspelning från Deutsches Grammophone med Karajan som dirigent. Förmodligen är det musik av Beethoven eller Mozart.
Han blev ett namn under 30-talet, ”Das Wunder Karajan” (Karajan-undret) löd en berömd och ovanligt fet rubrik i B Z am Mittag efter att han hade dirigerat Tristan och Isolde på Berlins statsopera 1938. Karajan var då 30 år. Han var också medlem i nazistpartiet, av allt att döma endast av formella skäl, men det gav honom problem under denazifieringsprocessen efter kriget, och i framför allt England och USA är han ännu inte helt rentvådd.
Under 50- och 60-talen växer hans musikaliska rike. Det omfattar inte bara institutioner som Wiens Statsopera, festspelen i Salzburg eller arbetet som dirigent på livstid för Berlin-filharmonikerna. Tekniskt intresserad som få var han med från stenkakan till cd:n och under 50- och 60-talen är han närmast synonym med skivinspelningar som han gjorde för bland annat EMI och Deutsches Grammophone.
Han turnerade också jorden runt med sina olika orkestrar, företrädesvis med ett program i anslutning till aktuella inspelningar. Den dominans han tidigt anklagades för måste vägas mot den enorma spridningen av klassisk musik som det hårt pressade arbetsschemat resulterade i. Många av tolkningarna är än i dag stilbildande och han visste att hitta solister av rang.
Birgit Nilsson sjöng ofta under hans ledning, även om personkemin inte var den bästa. En av många historier handlar om hur Nilssons halsband gick sönder under en repetition på Wien-operan. Karajan kryper omkring på golvet och plockar upp pärlorna: – Är de äkta, som Ni har köpt med de fantastiska gager Ni fått från La Scala? – Nej, de är billiga och enkla, jag köpte dom med Era Wien-gager.
Karajan kom att anklagas för att ha drivit upp gagerna, och därmed biljettpriserna (själv blev han osannolikt rik), men i det var han knappast ensam. Och Berlin-filharmonikerna blev och är en av världens främsta orkestrar, även om de var berömda redan innan Karajan tog över. Man kan höra hur musikerna lyssnar på varandra, hur stämmor och solister samverkar på ett sätt som ett ytterst fåtal orkestrar förmår. Yehudi Menuhin, violinisten, beskrev en gång deras särmärke med att de närmar sig varje not med största förväntan, och lämnar den högst motvilligt.
I kväll landar de i Stockholms konserthus under ledning av Simon Rattle. Musiken är rena rama Karajan-valet: Brahms, Beethoven, Webern och Stravinskij. Karajan firas runt om i världen i år. I Salzburg den 15 augusti dirigerar Riccardo Muti Brahms Ein Deutsches Requiem, ett av de musikstycken Karajan satte högst. Peter Mattei är en av solisterna.
