Jaså, det var en hackerattack?
Martin Aagård om lördagens angrepp på svenska medier
I lördags kväll angreps ett flertal svenska kommersiella massmedier i en så kallad Ddos-attack. En överbelastningsattack som gjorde att Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och ytterligare några nyhetssajter var oåtkomliga under ett par timmar.
Datakraften som användes till attentatet kom till största delen från ryska datorer.
Den kraften kan köpas.
Av vem som helst.
När attacken inträffade befann jag mig i Jämtland utrustad med en Iphone 5 och ett Tele2-abonnemang. Det var svårt för mig att märka att något hade hänt. Att besöka Sveriges större massmedier var ändå så pass tidskrävande och omständigt att det inte blev någon större skillnad när de ryska botnäten inledde sitt databombardemang.
Att läsa rapporter om det hela via sociala medier var minst lika svårt.
Trots att min mobil torde betraktas som någon sorts medelsvensk standardutrusning tillbringade jag stora delar av min helg i nästan total telekommunikationsskugga.
Den som tror att digitaliseringen fört Sverige in i en helt ny tidsålder av blixtsnabb kommunikation har fel. Sverige är inte det fullkomligt uppkopplade land vi så gärna vill tro att vi är. Vår digitala infrastruktur är skör och otillräcklig, även när den inte angrips av ryska spökdatorer. I händelse av kris kan inte hela Sverige nås av nyheter och samhällsinformation via digitala medier. Under en attack som den i lördags kan det som fungerar uppenbarligen slås ut ganska enkelt.
Det är värt att tänka på nästa gång någon politiker vill släcka FM-bandet.
Den dåliga infrastrukturen är ett välkänt problem för lokaltidningar som gärna vill, men inte förmår ta det digitala språnget, nu när inkomsterna från papperstidningen sviker. För vissa mediehus är det här en betydligt viktigare fråga än presstödet.
Även om allt ganska snart återgick till det normala så var lördagens symboliska attack mycket obehaglig. Oavsett om den var en politisk hatmanifestation, vilket ett tweet från kontot @_notJ antydde, eller om den genomfördes av helt andra skäl.
Mindre än en timme efter att angreppet påbörjats hade nämligen många brukare av massmediernas mindre nogräknade kusiner, de sociala medierna, slagit fast vilka som låg bakom det hela.
Det var ryssarna. Anonymous. IS. Högerextremister.
Alla valde sin favoritfiende och drog långtgående slutsatser snabbare än en blöjannons hittar den som googlat på utebliven mens.
Och det var nästan det mest skrämmande av allt. I alla fall om man betraktar attacken som ett stresstest på vårt psykologiska försvar.
Den som vill dra igång en mobb bestående av såväl nättroll som opinionsbildare och myndighetspersoner behöver bara köpa sig datakraft, ge sig på ett profilerat mål och starta ett twitterkonto. Vips riktar stora delar av samhället sin vrede mot det håll du pekat ut.
Det kan vara ett kraftfullt politiskt verktyg. En form av terrorism som varken kostar liv eller lem, vilket gör att de flesta rycker på axlarna åt den. Något många gjorde i lördags. Massmedia, liksom. Skyll er själva om ni inte får ut ert skräp.
Men det är en central fråga för vår demokrati.
Sveriges kommersiella massmedier är unika. Tack vare att de fortfarande kan försörja sig på att sälja journalistik och inget annat är vi relativt förskonade från såväl oligarkstyrda propagandakanaler som den brutala sensationslystnad som präglar många andra länders medieklimat.
Vi borde visa dem den respekt de förtjänar.
Lördagens attack borde dels vara en läxa för svenska medier i att lära sig skydda sig bättre. Det finns metoder. Men de kostar pengar. Låt det kosta.
Samtidigt måste samhället ta sitt ansvar för att vi har en fungerande digital infrastruktur som gör att massmedierna faktiskt kan nå ut till sina läsare även en helt vanlig lördag i Jämtland.
