Komedikillen – en hit för Beatles
Utan George Martin hade Beatles inte blivit en "hit"
Det var 50 år sedan i dag. Beatles första singel Love me do landade i skivaffärerna som ett litet mirakel. Inte så mycket för musiken – den naiva, stompiga folkblues-ramsan var lätt att gå förbi redan då – snarare för att debuten över huvud taget blev av.
Liverpool låg långt utanför skivindustrins Londonhorisont och en provinspelning för Decca hade brutalt avslöjat gruppens brister.
”Det lät hemskt – rubbish”, minns George Martin, musikproducenten som blev deras räddning och med fog kan kallas den femte beatlen.
Utan honom hade Beatles blivit något annat, kanske ingenting alls.
Han var en skolad pianist med prins Philip-utseende som blivit boss för EMI-koncernens pyttelilla etikett Parlophone, med en eklektisk utgivning av orkestermusik, jazz och humorskivor.
En märklig miljö för ett rockband. ”Vi undrade varför vi fått komedikillen och inte musikkillen”, skojar Paul McCartney i fina BBC-dokumentären Produced by George Martin, där även bland andra Ringo Starr och Michael Palin medverkar. Martin, som en gång nobbat Tommy Steele ett skivkontrakt, valde att ta en chans. ”De var fantastiska att vara med. Jag blev kär i dem”, förklarar han.
Martin och Beatles kom att bli oskiljaktiga genom 60-talet, han producerade alla deras succéer med bland annat tolv raka listettor. Inom något år hade lilla Parlophone dubblerat jätten EMI:s totala omsättning. I dag lär gruppen ha sålt en miljard skivor.
Debutsingeln Love me do tjänar den historiska rollen som smärtsamt förspel till hitkarusellen. Ringos trumspel svajade, Paul McCartney darrade på rösten när han plötsligt fick överta solosången för att John Lennon skulle få utrymme för munspelandet. Martin stuvade om i arrangemanget, höjde tempot, provade en ny trummis. Totalt tog sorgebarnet nästan lika lång tid att spela in som hela den första LP:n.
”Är det ännu en av dina komedi-skivor?” undrade EMI-styrelsen när Martin presenterade sin kommande skiva med det konstiga gruppnamnet.
George Martin brukar hyllas för mästerverk som Revolver och Sgt Peppers lonely hearts club band, men frågan är om inte hans betydelse var som störst under det första året. Martin fick Lennon-McCartney att vässa låtskrivandet, han blev bandets musikaliska mentor, bollplank och trygghet. Martin förstod inte rock and roll men hans klassiska skolning och schlagerkänsla var precis vad Beatles behövde.
”Jag bara strömlinjeformade musiken. Det var deras genialitet som fick den att funka”, säger producenten blygsamt, i dag 86 år och nästan döv. Inte desto mindre finns Martins avtryck överallt på hits som From me to you, She loves you, Can’t buy me love. Och Please please me – när denna gruppens andra singel skulle spelas in bara två månader senare hade Beatles gjort sin läxa. Bandets förvandling efter Love me do är hisnande.
”Gratulerar mina herrar! Ni har er första listetta”, jublade Martin från kontrollrummet.
Och resten är, som det brukar heta, historia.
