Maffian som ödesdrama
Martin Aagård ser sveriges Martin Scorsese söka den kalabriska 'ndranghetans rötter i antiken
Sveriges Martin Scorsese är tillbaka.
Denna gång berättar han historien om den mäktigaste maffiaorganisation i Italien, kanske i världen. En organisation vars historia förlorar sig in i den europeiska antikens dunklaste hörn. En maffia som omsvärmas av magi, hednisk kult, frimureri och hänsynslöst våld – den kalabriska ’Ndranghetan. Det låter spännande, eller hur?
Tomas Lappalainen är utan tvivel den kunnigaste maffiaskribent som Sverige någonsin kommer att begåvas med, med all säkerhet en av de kunnigaste i Europa. Han är inte bara capo di tutti maffiaskildrare, han är dessutom en beläst ciceron till Europas fornhistoria utrustad med en rent Robert Langdonsk blick för medelhavskultur.
Han kan uttolka de symboliska förbindelserna med Aischylos dramer och Spartas jungfrusöner där andra bara ser knarkuppgörelser och katolicism. Han är aldrig orolig för att citera Nietzsche och Platon en gång för mycket.
’Ndranghetan har sitt fäste i Syditaliens södra spets och har enligt Lappalainen numera monopol på den europeiska kokainhandeln. Den har historiskt sett varit mindre hierarkisk än den sicilianska Cosa nostran och hyser ett så starkt motstånd mot statlig överhet att ”I vissa byar är det staten som måste infiltrera sig”, i stället för tvärtom.
Sedan början på 90-talet har ’ndranghetan dock tagit ett ”kvalitativt språng” och beräknades 2007 omsätta cirka 48 miljarder euro. En osannolik siffra som motsvarar en tredjedel av EU:s budget. 27 procent av Kalabriens befolkning förmodas ingå i ’ndranghetans nätverk och leden är slutna. Ytterst få tjallar eller hoppar av.
Lappalainen närmar sig denna märkliga hybrid av klansamhälle och sofistikerad brottslighet med en teori – trots att han förklarar att ’ndranghetan är en internationell, ultramodern och avancerad organisation är han primärt intresserad av regionens antika, grekiska arv och av teorier om beskydd. Maffians grundläggande affärsidé – att tvångsförsälja beskydd – är ju en av världens äldsta affärsidéer. Och vilken är den kvalitativa skillnaden mellan en svensk som betalar skatt till en poliskår eller en kalabresare som betalar ’ndranghetan för att skydda honom mot en brutal överhet?
Lappalainen söker sina förklaringar i historien. Ordet ”historien” i bestämd form återkommer på säkert var tredje sida. Till och med blickarna hos de unga männen i byn Nocera ”kommer ur djupet av historien”.
I bokens slutkapitel besöker han febrig och djupt fascinerad den årliga festivalen för ’ndranghetans skyddshelgon – madonnan i Polsi – där maffian håller sin årliga konferens. I denna bergsby, i hjärtat av det otillgängliga bergsmassivet Aspromonte, finner han sin nyckel. Här har den forngrekiska kulturen överlevt. Här vandrar det antika ödesdramat på gatorna. I Lappalainens tolkning blir kampen mot ’ndranghetan en strid mellan kyrkan och den hedniska antiken, en nästan nietzscheansk kamp mellan det apolloniska och dionysiska.
Nej, Lappalainen förbiser självklart inte fattigdomen, han pendlar mellan att skildra maffian som ett fattiguppror och hänsynslös affärsverksamhet. Men han erbjuder inga politiska lösningar, utan skriver något som allt mer tar formen av en isländsk saga, kantad av blodshämnd, hedendom och starka kvinnor.
Jag ska inte säga att boken är ett fall av falsk marknadsföring eftersom den kalabriska maffians moderna historia egentligen bara avhandlas på ett fåtal sidor, men ’Ndrangheta är nog Tomas Lappalainens Gangs of New York. En i grund och botten fascinerande berättelse som tyvärr skyms av ett allt för stort intresse för den historiska bakgrunden till statens våldsmonopol.
Helt enkelt inte hans bästa.
