Traditionsbärare med fullkomligt personligt uttryck
Min kompis Mats ”Solen” Sundberg hade ett tidningsurklipp på väggen i sitt pojkrum, förmodligen uppsatt av Dagny, hans mamma.
Det var ett citat från Sven-Bertil Taube som erinrade sig fadern Everts enda förhållningsorder till sina barn. Jag citerar ur minnet:
”Putsade skor, ren krage och hövlighet mot alla är den ram inom vilken personligheten får utvecklas. Vad ni vill lägga inom ramen är efter egen smak, däremot kan jag visa er hur man kan putsa även undersidan på skorna. Den ska vara blank den också.”
Ingen kan påstå att Sven-Bertil Taube gick genom livet i oborstade skor.
Sven-Bertil Taubes äktenskap, hans klädsmak och hela hans offentliga personlighet kommer dock att avhandlas grundligt på annan plats. Han var en utmärkt skådespelare. Kanske gjorde hans fördelaktiga utseende och självklara elegans att han ibland rollbesattes under sin förmåga; det fanns ett sinne för det
groteska hos Taube som sällan fick synas på scenen men som ger djup och relief åt den polerade ytan.
Sven-Bertil Taube debuterade som grammofonartist vid nitton års ålder 1954 i New York, på Moses Aschs rödstämplade skivbolag Folkways Records. Swedish folk songs and ballads heter skivan och den finns på Youtube. Han studerade gitarr i Spanien tillsammans med kumpanen Olle Adolphson och gjorde dundersuccé med lp:n Carl Michael Bellman 1959, samma år som han kom in på Dramatens elevskola.
Taube och Adolphson tillhörde den trubadurgeneration som debuterade i mitten på 1950-talet, när varietéförbudet och motboken avskaffades och det blev tillåtet att dricka alkohol och titta på scenisk underhållning samtidigt.
De uppträdde som en sorts små bröder till femtiotalspoeter som Lars Forssell, Beppe Wolgers och Paul Andersson på Klubb Metamorfos på Vasagatan. Enligt den saklige Olle Adolphson slog de igenom samtidigt som rödvin, vitlök och pommes frites.
Eftersom flera generationer trubadurer och rocksångare har gett sig på Carl Michael Bellman sedan dess kan det vara svårt att förstå varför Taubes Bellmanplatta gjorde ett sånt intryck under åren kring 1960. Tidigare sjöngs Bellman vanligen av klassiskt skolade sångare till ackompanjemang av luta. Det vilade en atmosfär av förnämt och förfinat sjuttonhundratal över Bellman. De grövre visorna sjöngs inte alls. Men Sven-Bertil Taube – fan i fåtöljerna! – sjöng om fylleslag och femtonårsflickor. Han gestaltade bakrus och dödsångest till skitsnygga arrangemang av Ulf Björlin. Men han sjöng – som i hela sitt liv – med en tydlig diktion som aldrig lät uttrycket ställa sig i vägen för texten.
Man hade inte så mycket skivor på den tiden så mina kompisar och jag kunde sångerna och epistlarna på Bellmanskivan utantill. Senare kom skivan med Nils Ferlins visor och den fantastiska Skillingtryck. Han var en av dem som lanserade Mikis Theodorakis sånger på svenska, i översättning av Lars Forssell, och blev av med en lukrativ roll i en amerikansk film på köpet.
Sven-Bertil Taube var traditionsbärare snarare än förnyare eller rebell, det syns redan på hans allra första skiva. Det hindrar inte att hans uttryck är fullkomligt personligt. Han uppträdde ofta med sin geniale nationalskald till far, men levde inte i faderns skugga, snarare skapade han ett eget ljus över Evert Taubes och andras visor.
De argentinska inspelningarna är lite överarrangerade i min smak, men Alderville road från 2007, med ”Målaren och Maria Pia”, ”Sjösalavår” och ”Morgon i Ligurien”, är stramt orkestrerad med en gitarrklang som skulle ha glatt Sven-Bertils spanska lärare. Hans memoarer, ”Ord och många visor”, i samarbete med Petter Karlsson, är välskrivna, underhållande och öppenhjärtiga. Där skriver han med en ödmjukhet som inte känns falsk: ”Jag känner att jag har varit oerhört lyckligt lottad i livet. Min hobby har fått vara mitt yrke och jag har försörjt mig utan att egentligen kunnat någonting riktigt bra.”
Fast det kunde han ju. Ack, vad han kunde.
