Vingklippt Evert Taube i långsam dokumentär
Det går tydligen att misslyckas – om man anstränger sig
”Nu ska vi pudra Evert så han blir riktigt vacker!”
En sminkör får första repliken i en av 2021 års stora julsatsningar på SVT, Evert! Evert! Evert! – en dokumentärserie i tre timslånga delar om Evert Taube. ”Trubadur, kompositör, författare, konstnär och rumlare” enligt Jane Magnusson som har regisserat.
I SVT:s arkiv torde det finnas många hundra timmar inspelat material med, av och om Evert Taube. Men Jane Magnusson har inte velat nöja sig med någon klippkavalkad.
Hon föredrar att spela in nya tolkningar med nya artister på Vinga, Taubes barndomsö, och på hans stamkrog Den gyldene freden i Stockholm. Hon intervjuar Taubekännare som Martin Nyström, visforskare som Marita Rhedin och en fritänkande kulturjournalist som Andres Lokko.
Hon städslar en trio ypperliga musiker – Dan Berglund på bas, Martin Hederos på klaviatur och ingen mindre än Stefan Sundström på gitarr – att ackompanjera ett dussin namnkunniga och sinsemellan olika sångare, från Staffan Percy via Lill Lindfors och Miriam Bryant till Thorsten Flinck.
Med denna imponerande anhopning av talang och kunnande i samma produktion – går det att misslyckas?
Svar ja. Om man anstränger sig.
Ungefär så här går det till: Några av artisterna säger några väl valda ord in i kameran om Taubes betydelse för den svenska visan. Andreas Kleerup sjunger två verser på Byssan Lull. Evert Taube sjunger en vers på Byssan Lull. Andra talande huvuden berättar om Taubes barndom på Vinga, med några inklippta fragment av andra Taubevisor. Bo Sundström sjunger ytterligare ett par verser på Byssan Lull. Flera talande huvuden säger kloka och vettiga saker tills slutligen Nicolai Dunger sjunger en vers på Byssan Lull. Då har denna något sävliga vaggvisa fått rama in tolv minuter av programtiden.
”Byssan Lull” finns förvisso med i Evert Taubes första visbok. Men det var inte på grund av några vaggvisor han slog igenom med dunder och brak på Cabaret Läderlappen i januari 1919.
Då höll den romantiska sjömansvisan – stapelvara i den svenska schlagerbranschen under 1900-talets första hälft – på att bli populär. De flesta texterna gick på rutin: Svarta Rudolf, Charlie Boy, Blonda John och allt vad det hette verkar sällan ha sovit ombord. De tillbringar sina nätter med att gå från famn till famn i hamn efter hamn och lämnar gråtande flickor efter sig på kajen.
Karl-Alfred och Fritiof Andersson är inga oemotståndliga sjöcharmörer. De är tafatta pojkar som går till flickor med en enda tanke i huvudet och portmonnän i näven
Evert Taube hade lite annat att komma med:
”Törna in i våta kläder i en sur och usel skans / och så ut igen och alle man till väders! / När orkanens alla djävlar på Atlanten / går till dans / och för jämnan ska en sjöman va till hands.” (Linnea)
Karl-Alfred och Fritiof Andersson är inga oemotståndliga sjöcharmörer. De är tafatta pojkar som går till flickor med en enda tanke i huvudet och portmonnän i näven. Karl-Alfred klarar sig helskinnad i Port Adelaide men Fritiof Andersson blir rånad, akterseglad, slår ihjäl en rasifierad medmänniska och hamnar i fängelse i Buenos Aires.
Balladen om Gustav Blom från Borås, Möte i monsunen, Eldarevalsen – av de älskade sjömansvisorna finns det bara någon enstaka vers i Evert! Evert! Evert!. Ett undantag är Balladen om briggen Blue Bird av Hull. Men också denna suveränt byggda dramatiska berättelse styckas i småbitar.
I avsnitt två blir Jane Magnusson personlig och berättar hur hon som litet barn fått sjunga Pepita dansar och Flickan i Havanna och därigenom bibringats en skev uppfattning om yrkeslivet:
– Jag trodde att prostitution var ett toppenjobb!
Magnusson önskar att hennes åttaåriga jag i stället fått framföra Så skimrande var aldrig havet. Nu tar hon skadan igen: I Evert! Evert! Evert! exekveras denna kyska lilla visstump av inte mindre än sex artister.
Annars finns det ju gott om starka och självständiga kvinnor i Taubes produktion: Pierina, Maria Pia, Ysabel Villamor, Sololá och Huldas Karin för att bara nämna några.
Taubes fem avgörande ungdomsår i Argentina får inte plats. Kanske tycker Magnusson att ämnet är uttjatat? I stället får vi sex minuter om kvinnan som brände ner Sjösala och en lång sekvens om en mindre lyckad tv-produktion från 1965. Här får vi se Evert Taube komma av sig, avbryta tagning efter tagning, härja med fotografen och sjunga falskt.
Det material Magnusson har plockat fram ur arkiven är för det mesta sånt som klippts bort från gamla inspelningar: Taube tjatar på Astri och svamlar självupptaget inför sina generade barnbarn och en Sven-Bertil som till slut tappar behärskningen.
Även de nu levande artisterna kan råka lite illa ut: regissören har gärna valt tagningar där de sjunger fel eller kommer av sig. Hon försöker liva upp framförandet genom att inte klippa bort rundsnacket: – Tagning ett, första! Kameran går! – Oj, nu kommer hunden! – Fan, kan jag få lite mer orgel i lurarna här?
Trevligt, jovars, men inte bra för tempot.
Bland de många artisterna lyser särskilt Frida Hyvönen som faktiskt får sjunga hela Nocturne till punkt, utan att någon annan person klipps in för att förklara vad visan handlar om.
Vad lär vi oss av allt detta?
Jo – om du någon gång i ditt liv har turen att stöta på en riktigt bra historieberättare – låt vederbörande hållas. Även om du har många viktiga saker på hjärtat, avbryt inte berättelsen. Tig och njut.
Fotnot: Första avsnittet sänds på SVT 1 kl 20.00 i kväll samt finns på SVT Play.
