Många tjejgissningar i barnlöshetsdebatten
Att slappa i soffan i stället för att snyta barn – ett gammalt ideal
I början av februari satt Guillaume Peltier, vice ordförande för det högerradikala partiet Reconquête, i fransk tv och funderade kring ett nytt fenomen som han tycker sig se i Frankrike: Politiker på höga positioner är allt oftare barnlösa. Peltier fortsatte:
– När födelsetalen sjunker och familjepolitiken är under attack, när unga frågar sig om de alls ska skaffa barn med tanke på trycket från eko-hipsters, då är det ett politiskt budskap att ha barn.
Frankrike har i många år haft Europas högsta födelsetal, men de dyker lika dramatiskt som på andra håll just nu. Landets extremhöger har långa band till nativitetsdebatten. 1996 förkunnade Jean-Marie Le Pen att ”kvinnokroppen i minst lika hög grad tillhör naturen och nationen som henne själv”. Hans barnbarn Marion Marechal (före detta Le Pen) har länge lockat väljare bland Frankrikes mest konservativa katoliker genom att ifrågasätta aborträtten.
I länder som Ungern och Polen har liknande uttalanden varit legio hos regeringspartier de senaste åren.
Det nya i den fallande nativitetens Europa är att de ultrakonservativa börjar få sällskap från oväntade håll. Den nya barnlöshetsdebatten tar sig alltmer existentiella, för att inte säga nyreligiösa uttryck.
Theodore Roosevelt, USA:s president i början av det förra seklet, menade att ”den man eller kvinna som medvetet skyr äktenskapet, och har en så ytlig och självisk hjärna att han eller hon inte önskar sig några barn, är i grund och botten en brottsling som förgriper sig på rasen”.
Det här var i tider av statssanktionerad rasideologi i ett USA där de europeiskättade marinerats i idén om att de tillhörde den högsta kasten. Byt ut rasbegreppet och det skulle kunna vara ett inlägg i nativitetsdebatten i dag. (Behåll rasbegreppet och det skulle kunna vara Richard Jomshof som tänkte högt.)
Aristokratins och borgerskapets kvinnor gick på salong i stället, de läste och svärmade och festade
Det är fel av kvinnor att sätta andra intressen före de reproduktiva. Som medborgare är beslutet illojalt mot nationen, som bärare av en livmoder är det biologiskt oansvarigt.
Det finns lika många skäl att inte skaffa barn som det finns barnlösa människor, säger Sara Martinsson, författare till ”Kvinnor utan barn” (Weyler förlag). Det är en personlig kulturhistorisk exposé över hur barnlösa kvinnor behandlas av samhället. Martinsson frågar sig: Varför vill jag inte ha barn när denna längtan tycks vara inbäddad i den kvinnliga existensen?
Reaktionerna på hennes bok visar hur känslig frågan plötsligt blivit.
Lyra Ekström Lindbäck visade sig imponerande ointresserad av varför 80- och 90-talisterna skaffar barn i mindre utsträckning än föregående generationer. Hennes recension av Martinssons bok i Expressen är en studie i stigmatisering av den barnlösa kvinnan. Hon anklagar henne för att vara konspiratorisk och viftar bort tanken att det skulle finnas något politiskt intressant i valet att inte bli mamma (ett av de mest socialt brännande val en kvinna kan göra).
”För det är inte subversivt eller upproriskt att ’prioritera att ligga i sängen och spela mobilspel’ framför att skaffa barn, som Sara Martinsson säger att hon gör. Det är bara avvikande. Och det är helt okej, men det låter rätt tråkigt och meningslöst”, skriver Ekström Lindbäck.
Svenska Dagbladets Josefin de Gregorio, vars jakt på partner och hett efterlängtade familjebildande gått att följa på tidningens kultursidor under ett par år, föreslår att unga vuxna är för själviska för att skaffa barn.
Det går, enligt de Gregorio, inte att klaga på det osäkra världsläget, inflationen eller klimatkrisen: ”Det är snarare längtan det är fel på.”
Hennes man har gjort en gallup bland sina vänner i sin spanska hemby som inte anser sig ha råd att bilda familj. de Gregorio: ”De har kanske en poäng. Den spanska ekonomin har länge varit knackig, och Spanien har bara 16 veckors föräldraledighet (även om det, som min man påpekar, inte hindrade hans vänners fattiga mor- och farföräldrar, inte sällan daglönare i jordbruket).”
Bra påpekat, spanske man! Nu levde ju mor- och farföräldrarna under en av världens mest repressiva auktoritära regimer, då kvinnor inte hade tillgång till vare sig preventivmedel eller abort. (Även Frankrike har länge haft 16 veckors föräldraledighet och omvända födelsetal, eventuellt eftersom man erbjuder subventionerad barnomsorg, medan de spanska föräldrarna står utan.)
Tjejgissningarna och historielösheten i barnlöshetsdebatten är svindlande av flera skäl. För upplevelsen av ”mening” och ”naturlighet” i att yngla av sig är ett relativt nytt europeiskt fenomen, hur mycket dagens mediemammor än känner sig uppfyllda av sina avkommor.
Den franska feministen och filosofen Élisabeth Badinter gjorde 1981 både skandal och succé med boken ”Den kärleksfulla modern – Om moderskärlekens historia”. Badinter går pedagogiskt igenom synen på familj och barnalstrande i Frankrike under femhundra år med början i slutet av medeltiden. 1780 noterade en polisintendent i Paris att av det årets 21 000 födda barn i staden ammades endast tusen av sin biologiska mamma. Ytterligare ett tusental växte upp i hemmet, men med en amma som i praktiken skötte allting. Övriga 19 000 lämnades bort direkt efter födseln och återkom till föräldrahemmet först som fyra– eller femåringar, ett par år innan de sändes till kloster för skolgång.
Aristokratins och borgerskapets kvinnor gick på salong i stället, de läste och svärmade och festade. De kvinnliga näringsidkarna och lantbrukarna hade helt enkelt inte råd att sluta arbeta när de blev mammor och lade också de ut amning och uppfostran på entreprenad. Ammorna skickade sina egna barn till ännu fattigare kvinnor.
Väl dokumenterade vittnesmål berättar om bisarra korteger med nyfödda bebisar som lämnade Paris och Lyon för att komma till en amma på landet, där dödligheten var uppemot 25 procent om de överhuvudtaget klarade resan dit. Det är hjärtskärande läsning, men en bra påminnelse om hur sociala normer kan stå över till och med nyföddas överlevnad.
Det var först när Jean-Jacques Rousseau publicerade ”Émile – eller om uppfostran” 1762 som denna modell började ifrågasättas. Fram till dess hade barn setts som onda, dumma eller som bäst helt meningslösa individer, sanktionerat av kyrkofadern Augustinus vars verk ”Guds stad” var en av de största kristna influenserna.
Rådande ideal, mycket mer än inre brinnande längtan, styr hur vi ser på barn
Upplysningsidealets Émile kom efterhand att användas som en propagandainlaga i det postrevolutionära Frankrike. För att landet skulle kunna ställa användbara män vid fronten i de krig som utkämpades på 1800-talet behövde de näras bättre i ung ålder. Det var under det här seklet som kärnfamiljen som vi känner den föddes och kvinnans roll som vårdande moder uppgraderades till norm.
Minst villiga att acceptera detta var de franska överklasskvinnorna. Deras plats i offentligheten och i Paris salonger var många gånger smärtsam att ge upp för det lilla livet. Élisabeth Badinter återger korrespondens mellan kvinnor där den ena oroar sig för att hennes något yngre väninna försvunnit från sällskapslivet, att det enda hon gör är sitta hemma och amma barn och detta kan väl inte vara vad livet ska gå ut på?
Det hade kunnat vara ett samtal mellan två 35-åringar i dag.
Élisabeth Badinter, 79 år och fortsatt aktiv i den franska samhällsdebatten, kommer till slutsatsen att någon biologisk modersinstinkt knappast existerar, eftersom den under långa perioder i historien inte varit utslagsgivande i ett enda samhällsskikt. Litterära förebilder saknas inte heller här, i oengagerade mödrar som Emma Bovary och Anna Karenina.
Rådande ideal, mycket mer än inre brinnande längtan, styr hur vi ser på barn. Den enda genomgående trenden tycks vara hur kvinnor med ekonomiska förutsättningar alltid har köpt sig frihet i form av barnpassning. Numer förlägger rika kvinnor till och med sina graviditeter i fattiga kvinnors kroppar.
Och när dagens krönikörer ondgör sig över att en kvinna i fyrtioårsåldern hellre vill ligga kvar i sängen med mobiltelefonen eller en bok än att snyta barn, ropar miljoner intellektuellt oförlösta kvinnor ur historien tillbaka att de hade valt det livet alla dagar i veckan.
