Han krävde aldrig att platsen var Palestina
Ett profetiskt slut på sionisten Theodor Herzls 120 år gamla bok
Bokförlaget Faethon presenterar sitt uppdrag något anspråkslöst, som till exempel att göra nyöversättningar av sådant som behöver bli läst. Den praktiska tillämpningen av den ambitionen är imponerande. Förlaget har bland annat givit ut Simone Weil, Marina Tsvetajeva, den tragiske fascisten Drieu la Rochelle och kunskapsgiganten Edgar Morins ”Lärdomar från mina 100 år.”
Och nu mitt under de ohyggliga krigen i Mellanöstern publicerar Faethon sionisten Theodor Herzls drygt 120 år gamla ”Altneuland” som vid sidan av sina litterära kvaliteter också lär oss förstå historien och det grundläggande om sionismen och dess olika riktningar. Vi ser vidden av den europeiska antisemitismens barbari under 1800-talets slut som sannolikt gjorde sionismen oundviklig.
Theodor Herzl, sionismens förgrundsgestalt, begravdes i Wien 1904. Hans unge nära vän och journalistiske medarbetare Stefan Zweig rapporterade: ”Folk från hela den judiska världen samlades, de var tusentals. Jag har aldrig någonsin i mitt liv sett en så extatisk och genuin sorg”.
Herzl var endast 44 år när hans hjärta gav upp. På några få år byggde han den sionistiska rörelsen, förhandlade med regeringschefer, kungligheter, sultanen i det ottomanska väldet. Han reste oupphörligen, skrev teater och litteratur, gav ut sin tidning Die Welt med gult omslag och Davidsstjärna som vinjett.
25 år efter Herzls död skrev Chaim Weizmann, senare Israels förste president: ”En av Herzls stora tillgångar var att han inte kunde så mycket om judendomen. Han befriades från de otaliga intrigerna och förmådde samla sionismen som bred folklig rörelse.”
Herzl kom från en borgerlig miljö i Budapest, utbildade sig till jurist i Wien, där han engagerade sig i en nationalistisk studentorganisation som han lämnade när judar nekades medlemskap. Antisemitismen spreds över Wien, främst i dess borgerskap. Snart blev Karl Lueger huvudstadens borgmästare, fascistiskt orienterad, fylld av hat mot den judiska befolkningen. Förföljelserna tilltog.
Herzl tillhörde ”Det unga Wien”, som representerade Österrikes främsta kulturskapare, oftast präglade av fin de siècle-riktningen. Han skrev pjäser för nationens främsta scen, Burgtheater, och publicerade litteraturkritik i exklusiva Neue Freie Zeit. 1891 blev han tidningens Paris-korrespondent.
Också Frankrike var inpyrt av antisemitism. En rad ledande författare bidrog: Maurice Barrès, Charles Maurras, poeten Paul Valéry. I Èdouard Drumonts skandalblad La libre parole hetsades till attacker på judar. I sin mycket spridda skrift ”La France juive” skrev Drumont att judarna infiltrerat samhället och måste rensas ut.
Alfred Dreyfus blev ett sådant offer: oskyldig till anklagelser om spioneri deporterades han till Djävulsön, på livstid. Judar gjordes ansvariga för sammanbrottet av det vanvettiga projektet att bygga en kanal i Panama. Bortåt en miljon fransmän hade köpt aktier i det och de blev av med sina pengar. Slagorden löd: ut med judarna, död åt judarna.
Växande delar av den judiska befolkningen ställde sig frågan om integration över huvud taget var möjlig ens i de stora västeuropeiska länderna. Herzl svarade nej: det judiska folket måste skapa en egen nation för att befria sig från det sjuka, politiskt galna Europa.
Till Herzls sionism anslöt sig inledningsvis främst judar från den politiska vänstern, exempelvis den blivande franske regeringschefen och folkfrontsledaren Léon Blum, som i ett halvt sekel verkade för sionismen.
Herzl formulerade sin sionism såväl litterärt som politiskt-organisatoriskt. Han skrev om det judiska gettot och om Judestaten. Boken skrevs mycket snabbt och i ett slags rus. Herzls arbetsrum fylldes paradoxalt nog av Richard Wagners musik, ”Tannhäuser”. Samtidigt som han skrev förberedde han den första sionistiska världskongressen i Basel, 1897.
Några år före sin död gav Herzl ut ”Altneuland” (i ungefärlig tolkning: det nya landet som bär vidare traditionerna från det gamla.) ”Altneuland” är till sin yttre handling lättrefererad: Den unge doktorn Friedrich Löwenberg sitter på ett kafé i Wien, försjunken i sorg och livsleda. Han är övergiven av en kvinna han förälskat sig i och förskjuten av samhället för sin judiskhet. Två av hans nära vänner har begått självmord. Löwenberg överväger exemplet. Tanken avstyrs när han via en annons möter den något åldrade Kingcourt, också kallad Adalbert von Königshoff, på en gång preussisk och amerikan. Han har givit upp om mänskligheten och vill använda sin oerhörda förmögenhet till att färdas jorden runt i sin yacht till dess döden når honom. I väntan på den behöver han sällskap och Löwenberg står till tjänst i en överenskommelse som också antyder en homoerotisk relation.
Under första resan styr de mot Cook-arkipelagen men hinner tillbringa några dagar i det de kallar judarnas land. Förfall, elände, fattiga och smutsiga människor. Så beskriver de landet.
Efter tjugo års frånvaro återvänder de båda till Haifa, det är 1923. Landet är omvandlat av den allt större judiska befolkningen som strömmat till. Byggnaderna är höga och utrustade med all teknisk nymodighet. Transportsystemet är hypereffektivt. Ekonomin sköts i kooperativa former och människors sociala liv tryggas av mutualismen (ett slags gemensamt försäkringssystem). Konsten är upphöjd och fria skapare tar emot i palatsliknande byggnader. En världsfredsorganisation är verksam. Religionen har sin plats i centrum av Jerusalem, avgränsad från den brusande, kommersiella och kreativa världen. I Herzls utopi finns inget härskande folk, alla är likaberättigade. Det judiska är nedtonat, dess traditioner vårdas men aldrig exkluderande. Religion och stat hålls isär.
Boken är gåtfull, på en gång framtidsutopi och politiskt program, insvept i ett språk influerat av fin de siècle-romantik, mystik, symbolik och viss orientalism. Franz Kafka läste boken gång på gång när han förberedde sin roman om Amerika.
Herzl begärde inte att hans drömda samhälle nödvändigtvis skulle ligga i Palestina, han var fullt beredd att acceptera Uganda som judiskt hemland, vilket utlöste våldsamma protester och höll på att slå sönder den sionistiska rörelsen. Herzl kritiserades av kultursionister, missnöjda med hans bristande respekt för hemlandet, för hans materialism. Sionismen borde handla om religion och ett kulturhem, inte om att bli ett nytt Europa eller USA. Arbetarsionismen kunde lättare försonas med Herzl trots att de fann hans sionism borgerlig och tömd på klasskamp. Arbetarsionismen kom att dominera Israel i flera decennier: kibbutzerna, det egalitära, den praktiska socialismen, det hårda arbetet.
Den fråga som sionisterna aldrig, eller ytterst sällan, ställde sig var: vad ska hända med den arabiska befolkningen?
Herzls svar i ”Altneuland” var idylliskt: de kommer att förena sig med oss och bli delaktiga i den välfärd vi skapar. Inom den liberala sionism som följde efter Herzls fanns ett djupare medvetande och de förordade ofta en tvåstatslösning.
De långa decennierna av sionism sammanfattas väl av en fransk litteraturvetare: ”Sionismen var en humanism”.
Undan för undan har humanismen urholkats enligt idéer från ideologiska revisionister som Zeev Jabotinsky. Sionismen har militariserats, nationaliserats; den har brutit med den långa traditionen av öppenhet, fria diskussioner och tolerans. Sionismens mångfald har ersatts av auktoritärt förakt för pluralism.
Herzls utopi är döende medan antisemitismen återerövrar makt, främst i Europa.
I ett efterord till ”Altneuland” skriver Herzl profetiskt: ”Allt vad människan gör har först varit dröm och blir senare till mardröm.”
