Flyktingvinsten
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-11-13
Lars Henriksson: Så blir migranterna en möjlighet för Sverige
Braskande rubriker basunerar ut flyktingströmmarnas miljardkostnader. Finansministeriet begär in nedskärningsförslag för att klara krisen. ”Har vi råd med flyktingar?” är frågan för dagen, en perfekt passning åt de högerextrema i en fördummad debatt som jämställer samhällsfinanser med hushållsekonomi. Och flyktingförläggningar brinner.
Men även i dagens inskränkta ekonomism som sällan förmår höja sig över en kameral nivå är de utgifter som uppkommer av att ta hand om människor som flyr för livet också en inkomst, det lärde Keynes ut redan på 30-talet.
Kostnaden för flyktingförläggningar är intäkter på annat håll, i bästa fall löner åt människor som betalar skatt och handlar mat, i sämsta fall fetare bankkonton för Bert Karlsson och riskkapitalbolag på Caymanöarna.
Men frågan om flyktingarnas kostnad är inte bara omänsklig, den är även felställd. Om vi höjer oss över den nyliberala synen på samhället som ett företag är en rimligare fråga: ”Hur kan alla resurser användas för vårt gemensamma bästa – inklusive den kraft som finns bland de människor som just nu kommer hit?” Det utgår från att vi människor är tillgångar för varandra och samhället – inte bördor.
Den uppgörelse som regeringen och Alliansen gjort pekar åt motsatt håll: Låt de nykomna göra skattesubventionerade låglönetjänster åt överklassen. Gör dem beroende av arbetsgivarens välvilja för fortsatt uppehållstillstånd.
Högern vädrar berättigad morgonluft och på ledarplats hojtas det ”Avreglera mera!” Inlindat i fluffigt prat om sänkta trösklar handlar det om att kraftigt utvidga det rättslösa låglöneproletariat som redan börjat växa fram.
I den viktiga boken Så fick Sverigedemokraterna makt visade förre LO-ekonomen Dan Andersson hur rasismens rötter bland arbetare alls inte är stängda hjärtan utan det högst reella hotet från just sådan låglönekonkurrens. När inflationsmål har ersatt full sysselsättning och jämlikhet fått ge vika för ökade klyftor riskerar invandringen att öka konkurrensen bland oss som fått en allt mindre del av kakan att dela på.
Vilket också är själva poängen med Svenskt Näringslivs lobbyism för ”öppna gränser”. Invandringens effekt på de materiella villkoren är visserligen försumbar jämfört med resultatet av fyra decenniers medveten ojämlikhetspolitik men obehagligt effektiv som avledande manöver.
Men ska människors förmågor och kraft komma till användning fordras planering, samordning och kraftsamling. Allt sådant som marknaden är som sämst på och som i stället krävs politisk styrning.
Långt innan flyktingkatastrofen sattes på dagordningen genom att människor på egen hand öppnade Europas gränser fanns här enorma behov. I stället för att rensa pooler och städa villor i Djursholm och Askim skulle den mänskliga resurs som det tragiska kriget i Syrien ställt till Sveriges förfogande kunna sättas in för att hjälpa till att fylla dessa behov. I stället för låglönekonkurrens – en planerad satsning på samhällsbygge där flyktingsituationen vänds från en kris till en möjlighet.
Nu vore det naivt att hoppas på en sådan politik uppifrån, därtill är de nyliberala normerna alltför cementerade liksom det ängsliga blickandet på medelklassväljare som bara antas ha nästa köksrenovering i tankarna. På samma sätt som när det gäller alla andra stora skiften måste en sådan satsning drivas fram av starka folkliga rörelser. Här finns en öppning och en möjlighet för den fackföreningsrörelse som befunnit sig på defensiven i årtionden att återta den bortslarvade rollen som samhällsbyggare. På arbetsplatserna finns både de konkreta kunskaperna som behövs och framför allt de kollektiv som, tillsammans med andra folkrörelser, kan skapa det nödvändiga politiska trycket för en sådan satsning.
En pedagogisk snabbutbildning för byggnadsarbetare skulle kunna sätta flyktingar i arbete med såväl nybyggnation som den nödvändiga klimatrenoveringen av miljonprogrammet. Statliga lån med låg fast ränta, som när husen byggdes, skulle sätta stopp för den lyxrenovering som i dag driver bort arbetare och låginkomsttagare från många bostadsområden. I den offentliga sektorns många slitsamma jobb skulle arbetstiden kunna minskas och servicenivån höjas med fler engagerade händer. Och så vidare och så vidare. På köpet skulle vi få en integrationssatsning som slår allt annat.
Medel för investeringar finns det gott om, bara vi höjer blicken. Samtidigt som migrationsförhandlingarna pågick kom storbankernas kvartalsredovisning med nya mångmiljardvinster, till stor del hämtade från den skenande bolånekarusellen.
Resurser som satsas på samhällsbygge är inte bortkastade, det är investeringar som kommer de allra flesta till godo. Ju fler händer som bygger samhället desto bättre – om vi gör rätt saker!
Lars Henriksson
Metallarbetare och skribent
