Kungar för en dag
Petter Larsson Upploppen är de ungas sätt att återvinna sig själva
Oroligheterna i Husby är ett slags självförsvar.
Det är en erfarenhet från bland annat förortskravallerna i Frankrike 2005, upploppen i Storbritannien 2011 och oroligheterna i Rosengård 2008.
Överallt går samma mönster igen. Konflikterna utspelas undantagslöst i fattiga och ofta invandrartäta områden, där invånarna länge haft ett ansträngt förhållande till polisen. Och så kommer en tändande gnista. Bouna Traoré och Zyed Benna, som gömde sig för polisen en transformatorstation och dog, dödsskjutningen av Mark Duggan och polishundarna i källarmoskén i Rosengård.
I Husbys fall dödsskjutningen av en äldre man.
Ofta – som i Storbritannien och Frankrike – sprids sedan oroligheterna till andra stadsdelar eller städer med samma typ av svåra sociala problem. Det är precis vad skett de senaste dygnen i Sverige, när stadsdel på stadsdel satts i brand – vilket naturligtvis i första hand drabbar dem som bor där.
Ska man förstå explosiviteten måste man först se krutdurken: det vardagliga systemvåld som invånarna utsätts för. Arbetslöshet, osäkra jobb, usla bostäder, diskriminering och ibland rena trakasserier från polismakten. Och så stigmatiseringen: mediebilderna, fördomarna.
Om detta vill borgerliga politiker och opinionsbildare helst inte tala. Erik Ullenhag (FP) föreslår fler poliser, medan Fredrik Reinfeldt (M) skjuter över huvudansvaret på Husbyborna själva. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman avspisar varje intellektuell ansats att förstå orsakerna som barnsligheter.
Kanske tror de att väljare och läsare belönar hårda bandage. Kanske vill de smita från frågan om hur andra delar av samhället hänger ihop med bilbränderna: skatterna, a-kassan, jobben, de rikas berikning. Det som sker i förorten ska stanna i förorten. Minns att det bara är några dagar sedan Folkpartiets ekonomiskpolitisk talesperson Carl B Hamilton förklarade att ökade klyftor är toppen.
Men förstår man inte det ständigt malande våldet ovanifrån, kan man nog heller inte föreställa sig euforin i att slå tillbaka.
Jag gör inga anspråk på att veta vad som rör sig i bilbrännarnas huvuden i Husby, men man kan ju lyssna på de vittnesmål som finns från andra håll. När London School of Economics intervjuade flera hundra personer som deltagit i de brittiska kravallerna beskrev många ett slags maktberusning. Att för en enda gångs skull, om så bara för några timmar vända på maktordningen och driva polisen på flykt, istället för att huka under visitationer och kontroller. En person berättar att han avbröt sin semester för att åka hem och kravalla. Andra talar om upploppen som ”de bästa dagarna i mitt liv”.
På hemmaplan skriver pantrarna Alice Bratthammar och Amanda Ivanović om känslan av makt när de deltog i Instagramupploppen i Göteborg: ”När vi kom fram hit vi ba wooooow – kaos i trafiken, ungdomsmassor som rör sig… Vi har visat att vi kan organisera oss över en enda natt”.
Och i Malmö Högskolas forskningsrapport om kravallerna i Rosengård säger en intervjuperson om stenkastarna: ”Vi försvarar dem inte, det är inte rätt att göra så. Men jag tror att det är deras sätt att kunna försvara sig. De har inget annat sätt att kunna göra det på.”
Ja, det är tragiskt, en hopplös gest, eftersom statsmakten måste krossa allt våldsamt motstånd. Men vinsten är att de återerövrar sig själva som handlande subjekt, sin självkänsla. Om så bara för en dag.
