Gaza står nu bredvid Hanoi och Guernica

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Författaren Johannes Anyuru skriver om kriget i Gaza.

Följ ämnen
Gaza

1.

Min mors händer hade djupa fåror, där jorden från kolonilotten satt kvar om kvällarna, när de låg i hennes knä, i tevens drömljus. Min barndom ryms mellan de där händerna. Det heliga landet.

Det ena folket måste, säger man, glömma sina mödrars händer, därför att de andra inte kan.

2.

En israel lärde min far flyga. Av skäl som aldrig blev klara för honom deltog israeler i uppbyggandet av det nyligen självständiga Ugandas flygvapen. Under en flygning bad mannen min far hitta vattenkraftverket i Jinja. Han såg sig om i bländljuset men fann det inte. Israelen vände då propellerplanet uppochner och visade: kraftverket låg alldeles under dem.

Farsan skrattade när han berättade det där. Svindeln som drabbar den som plötsligt inser att man kan röra sig i en helt annan riktning.

Hur ofta låg jag i pojkrummet och såg, under mina slutna ögonlock, planen komma seglande över trädtopparna?

Jag hade spelkort med olika stridsflyg och ritade av just en israelisk IAI Kfir, så många gånger att jag fortfarande kan kopiera det exakt ur minnet. Silhuetten med nosvingarna, och ökenkamouflaget. Jag speglade mig själv i dem, älskade dem nog på sätt och vis. Inte för att de lärt min far flyga, utan för att tidens vändningar så småningom hade dömt honom att – likt de gjort, i årtusenden – flacka från hamn till hamn, i tunnslitna skor, oönskad.

En sommar, minns jag, bad jag mamma berätta historien om räden mot Entebbe varje kväll, och hon strök sin sträva hand över min kind och talade.

1976. PFLP hade kapat ett trafikflygplan från Tel Aviv och tvingat ner det i Uganda, där Idi Amin tagit makten. Israels specialstyrka flög in, räddade gisslan, och gjorde mannen som stulit min fars vingar till åtlöje.

Hisnande.

Långt senare läser jag att en enda israelisk soldat dog under operationen: Jonathan Netanyahu, vars yngre bror Benjamin har sagt att när han fick höra nyheten var det som att någon ryckte hjärtat ur bröstet på honom.

3.

Innan sin död ledde Jonathan Netanyahu bland annat en operation i Syrien, Crate 3, under vilken ett antal syriska militärer togs som gisslan för att användas i fångutväxlingar. På fotot där Jonathan kisar i ökenljuset ser han ut som en ung James Caan, krullhårig och säkert också vacker, på sättet människor ofta är på vitnande foton från den där tiden alldeles nyss, när allt ännu var mättat av löften. Jag vet inte. Jag tror att det som görs till en begynnelse alltid blir till en sorts avgud.

Palestinska barn hämtar vatten i ett provisoriskt tältläger i Mawasi i Gaza den 18 december.

4.

Och språket? Var det första ordet helt enkelt ett djurs läte för fara? I islam lär Skaparen sin skapelse Adam, namnen på det han ser medan han strövar genom paradisets eviga, bärnstensfärgade skugga: flod, regn, hand, leopardfläck.

En man grips utan att vara anklagad för något, soldater skär upp hans kläder med en kniv, gör en bindel av trasorna och sätter den för hans ögon. De urinerar på hans ansikte, för sedan bort honom. Vad ger vi honom för namn? En gisslan? Nej – han sätts i ”administrativt förvar”. Vad kallar vi då detta för, att sätta två olika ord på samma händelse? Har det ett namn? Civilisation?

En trettonåring förs bort, blir våldtagen av soldaterna – en gisslan? Nej, eftersom ockupationsmakten stänger ner kontoret där anmälan upprättats. Konfiskerar datorerna. Pojken var ingenting. Det vill säga: en palestinier.

En gisslan? Nej, inte heller henne kallar vi för en gisslan, eftersom det inte är en annan människa som växlas mot hennes frihet, utan hon själv.

Detta sker alltså innan begynnelsen, i den långa skuggan där dagarna saknar datum. Och i en checkpoint för en soldat en kvinna åt sidan:

”Följ med mig. Lämna din make där borta i kön och kom frivilligt, annars för jag bort dig med våld i stället, och så får hela din by veta vad du har råkat ut för.”

En gisslan? Nej, inte heller henne kallar vi för en gisslan, eftersom det inte är en annan människa som växlas mot hennes frihet, utan hon själv. När hon sedan går hemåt, Samar – hon har ett namn, varför skulle hon inte ha det – trots allt finns det ju de som älskar också palestinier – då tänker hon kanske på hur omöjligt det kommer att vara att berätta om vad som skett. Kanske tittar hon upp i kvällen, där drönarna vinglar på långa vingar.

Så ser sexuellt våld ut i en kolonial situation. Så här: en dag är du skyldig ockupationsmakten en viss avgift, och går till soldaterna och säger att du inte har pengarna, varpå de svarar att nästa gång du kommer, så tar du antingen med dig pengarna, eller dina döttrar. En israelisk författare skrev om händelsen – hennes älskare hade bevittnat det hela under sin tjänstgöring:

”Mannen förstod inte vad som pågick förrän den första soldaten kom ut bakom draperiet och knäppte upp gylfen.”

Hur dör ord? Stiger de som aska, bort från oss som är kvar här nere? Min hustru säger, oväntat, när jag sitter i soffan och rasar om bombningarna och om rättfärdigandena, om hur varje skändlighet på den ena sidan kan balanseras med lika många, eller fler, på den andra – hon tittar rakt ut i luften och säger:

”Att åter göra språket möjligt att tala är ett arbete som kräver stor ömhet.”

5.

Västbanken. Byar i dalar och sänkor, kringgärdade av illegala bosättningar. I en av dessa byar går barnen en gång om året ut på gatorna med drakar. Känner linorna rycka i händerna när deras hemmabyggen försöker slita sig och rymma med vinden. Drakar – så sentimentalt. Och ändå – har du någon gång fått en drake att flyga så högt att den nästan försvunnit? Likt ett ankare som sjunker upp genom himlen? Man får svindel.

Här ska du våga älska, här ska du varje dag skrapa ihop tillräckligt med hopp för att din längtan inte ska härskna till dödsdrift.

Vid dagens slut klipper de linorna, och låter drakarna flyga bort, med deras folks flagga, förstås – bort, dit de själva inte når.

Yehuda Shaul, en av grundarna av Breaking the silence, en organisation som samlar in vittnesmål från före detta IDF-soldater, talar i fransk teve om sin tjänstgöring på just Västbanken – minns eventuellt att Hamas inte styr här:

”Den militära logiken säger att så länge palestinierna känner att IDF är överallt, hela tiden, så kommer de att vara rädda för att utföra attacker. Vi gör alltså vår närvaro känd. Du börjar din nattpatrull, från tio på kvällen till sex på morgonen, rör dig på gatorna, bryter dig in i ett palestinskt hus – inte ett hus vi har information om, utan ett hus som sergeanten väljer på måfå, slumpmässigt. Vi väcker familjen, ställer upp män på ena sidan och kvinnor på den andra, och söker igenom bostaden. Du kan själv tänka dig dynamiken här, eller hur? Sedan klättrar vi upp på taket, hoppar över till nästa hus, och väcker även den familjen, och kommer ut på gatan. I stort sett är det så du spenderar dina åttatimmarsskift.”

Västbanken, Hebron, 2013.

Alltså: någon sparkar in din dörr, vänder upp och ner på allt, tar eventuellt fram en kamera och säger hånfullt åt dina barn som sömnigt och skräckslaget kisar mot automatvapnens mynningar att de ska le. Och detta – denna rytm av våld, väntan och sorg – detta är ditt liv. Här ska du våga älska, här ska du varje dag skrapa ihop tillräckligt med hopp för att din längtan inte ska härskna till dödsdrift. Här ska du våga lita på språket.

Fallskärmssoldaten Avner Gvaryahu:

”Huvudgatan i Hebron är sedan den andra intifadan vad vi kallar för steriliserad, vilket betyder att palestinierna som bor där inte får röra sig på den, medan jag, som är israel, liksom internationella besökare, får göra det.”

Igensvetsade ytterdörrar, förstår ni, så att barn och åldringar i decennier har varit tvungna att klättra över taken och ta sig ut via bakgator.

När man säger att det var fred innan den 7:e oktober, så är det detta man talar om: illegala bosättningar som växer för varje år och spolar ut sitt toalettvatten över din mark; närmast oreglerade soptippar där hela ockupationsmakten dumpar medicinskt avfall och batterier; ett land där det är förbjudet att samla regnvatten.

Bosättare slog i år sönder en palestinsk lågstadieskola på Västbanken och lämnade ett meddelande till föräldrar och barn. Två dockor satt mot dörren. En pojke och en flicka, nerkladdade med blod.

Så. Värk nu fram den godkända drömmen, natt efter natt. Försvara dig inte. Kanske blir det inte värre än så här. Försvara inte dina barn. Hoppas. Ryck till i sömnen, som om du faller, och vakna, och hitta ett flygblad från bosättarna på din hallmatta eller vindruta: Vid Gud, vi kommer snart att slå ner på er, och det kommer att bli en stor katastrof. Packa väskorna. Vi kommer. Detta är inte bara ord – i år har mer än hundra palestinska barn dödats av bosättarna. Året innan dess, innan begynnelsen? Runt trettio. Men siffror är förstås meningslösa, då noll gånger vilken siffra som helst förblir just noll. En sista bild, alltså – en bilds fackla, som kanske kan få skuggorna att fladdra till en stund i den förstenade världen:

Bosättare slog i år sönder en palestinsk lågstadieskola på Västbanken och lämnade ett meddelande till föräldrar och barn. Två dockor satt mot dörren. En pojke och en flicka, nerkladdade med blod.

Nej. Nej, vad tjänar detta katalogiserande av fasa till? Ingenting alls. Jag vill bara det varje människa vill: att världen inte ska skada de jag älskar, och att språket ska hålla samman tillräckligt mycket för att jag ska kunna försvara dem med det, i stället för med mina händer, som ändå ingenting förmår.

Ett barn av aska. Fast nästan fridfullt slutna ögon. Ser du det?

Till exempel den här killen som sitter i ruinlandskapet, i det plötsligt så mjukt gyllene skymningsljuset – jag älskar honom därför att han tittar in i kameran och lite formellt säger att det här är åttonde gången han fördrivs, och sedan ler och reser sig och börjar göra akrobatiska konster i sanden, i träningsbyxor och plastsandaler, tillsammans med sina vänner – baklängesvolter, till småbarnens förtjusning – jag älskar honom, och jag skriver det därför att skrivandet också handlar om att uttala det förbjudna: jag älskar palestinierna: den unga journalisten med sin pressväst och tandställning, som inleder sina sändningar med en trött utandning: ”Jag lever ännu.” Och den gamle mannen som blir filmad medan han håller i sitt barnbarn – en flicka täckt av damm, med en löst hängande arm, men håret ännu prydligt i två tofsar – mannen kysser hennes ögon mycket försiktigt, och säger:

”Ska du inte vakna, ändå? Vill du inte vakna? Du är min själs själ.”

Förödelse efter israeliska bombningar mot flyktinglägret Nuseirat i Gaza.

6.

De bomber som Israel använder i Gaza är tunga som personbilar, framtagna för att penetrera befästa bunkrar. När man släpper dem över vanliga, porösa bostadsområden fortplantas den dubbla, sugande tryckvågen mycket långt genom hisschakt och korridorer, och får inre organ att brista, i synnerhet i barnkroppar. Bukhinnor och hjärtväggar. Mjälte och lever. Piloterna, som seglar där uppe i det blå, kallar dem ibland för internal liquifiers.

Det är inte underligt om du inte ser barnen. Grå barn spridda i de grå ruinerna. Men här är ett. Hakan vilar mot den lilla bröstkorgen och ansiktet är bara en dammig, keramisk skärva. Ett barn av aska. Fast nästan fridfullt slutna ögon. Ser du det? Jag ser det. Jag ser det oupphörligen, just så som jag såg flygplanen komma seglande i min egen barndom. Och när den som filmar rör vid detta förbrända, docklika barn, ömsint, smeker dess kind, så faller det sönder. Huvudet liksom kasar av. Inuti det spruckna höljet finns bara blodig gröt.

7.

Komikern Bill Hicks har en bit som handlar om hur det är att ha en chef. Chefen dyker upp och säger:

”Hicks, hur kommer det sig att du inte arbetar?”

”Det finns inget att göra.”

Chefen säger:

”Du kan i alla fall låtsas att du arbetar.”

Varpå Hicks svarar:

”Varför kan inte du låtsas att jag arbetar? Du får mer betalt än jag — fantisera du!”

Fantisera alltså du, om du behöver. Fantisera att namnet Gaza inte för evigt står bredvid namnen Hanoi, Guernica, Oradour, Sharpeville, och Srebrenica, och andra namn, som jag låter bli att nämna, av kärlek, trots allt. Låtsas du – du som kan titta på ett foto av en tioåring som kastar sin sten mot en pansarvagn – den sten som poeten Saul Williams kallar för ”varje poets sista dikt” – och hellre än att se en strimma av din egen mänsklighet i den pojken, söker efter dina anletsdrag i krigsmaskinens flacka, ärrade shamanmask av stålnickelkomposit och kamouflagenät.

Låtsas att du kommer kunna rädda ditt språk med en slogan, du som har börjat undra om inte också dina egna barns framtid kommer att vara just som tungt beväpnade paramilitärer, evigt på vakt mot en kuvad slavklass som aldrig når fram till ”demokratiska värderingar”.

Låtsas att orden inte fallit sönder i våra händer.

Låtsas du. Jag förmår inte göra det.

8.

(Röst)

De frågar mamma kommer

det att göra ont när de bombar oss

kommer vi känna att det gör ont

eller kommer vi bara dö direkt

och jag förklarar för dem

nej oroa er inte

nej

och deras pappa säger

oroa er inte

det bara låter wsshhh

en gång

9.

Några unga män, antagligen anhöriga till någon död eller döende, står och röker utanför sjukhuset, under det utskjutande taket, i nödgeneratorernas flimrande sken. En läkare kommer ut genom entrédörrarna, en ung kvinna i vit rock och hijab — kanske är hon bara en sköterska, vad vet jag. Hon tar ett par steg och sträcker ut sina händer i regnet, med handflatorna uppåt. Det är inte för att tvätta dem, tror jag, utan för att hon, innan hon återgår till sitt arbete, för en kort stund vill vidröra något annat än sönderbränd hud och kirurgiskt stål, något annat än skakande, blödande, döende vävnad, något annat än sitt söndertrasade folk utan flygvapen.

Och alla de redan döda, mer levande än oss.


Johannes Anyuru är författare och dramatiker. Han har bland annat belönats med Aftonbladets litteraturpris 2013 för ”Storm över paradiset” och Augustpriset 2017 för ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”.

Publicerad 2023-12-21

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen och Alex Rodriguez
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET