Kungariket är ur led
CLAES WAHLIN om Hamlet som kulturkritiker
Hur ruttet är kungariket i dag? Hur ur led är tiden? Och, framför allt, vem finns att vrida den rätt?
När Staffan Valdemar Holm satte upp Hamlet i Malmö i mitten av 90-talet var prinsen ( Sven Ahlström) på jakt efter sin egen roll. Pjäsen tycktes honom för stor, den väntande kungakronan lika tung som sekler av Hamlet-uppsättningar. Med rockmusik och mycket svart fick vi en cool pjäs som var lika medveten om sin egen historia som prins Hamlet är om sin egen roll.
I Stockholm ett drygt decennium senare möter vi en slags ut- och invänd Hamlet, en pjäs nerhälld i en tid som inte längre är medveten om sin egen problematik. Metafysiken kan endast identifieras på publikavstånd.
Han är inte den ende som kommer sent till insikt. Hamlets berömda tvekan är här omkastad, det är alla andra som tycks handlingsförlamade. Claudius och Gertrud, sminkade och utklädda som ett kungapar nära dig, står mest och ser på. Kungen viftar hellre bort problemen än löser dem, och drottningen tröstar fumligt. Vad de egentligen vill är att kopulera, men de blir ständigt avbrutna.
Pauserna och tystnaden är lika talande som musiken av Coco Rosie. I Bente Lykke Møllers fulmurriga scenrum fyllt av udda soffor är avstånden stora, Horatius (en plastisk Robin Stegmar) är rädd och nervös som få och Ofelia behandlas som en trasdocka. Sysslolösheten tycks upphöjd till hov-etikett, den vanligaste aktiviteten består i att hämta en ölburk ur en dryckesautomat. Inte så märkligt att alla klättrar på möblerna så fort något stör deras stupida dvala.
Som teater är däremot tristessen magnifik. Örjan Rambergs djupt ointresserade Claudius är oemotståndligt rolig och Stina Ekblads lätt bedövade Gertrud gör konst av den uttråkade lyxhustrun. Naturligtvis blir Rebecka Hemses konturskarpa Ofelia galen, givetvis vet Jonas Malmsjös storslaget förvirrade Hamlet inte vad han ska ta sig till i denna värld tömd på allt vad moral, filosofi eller konst heter.
Det suveräna spelet-i-spelet, som inleds med ett slags Marthaler-scen som prolog där alla sjunger och, ja, knycker på kroppen, är kanske vad Hamlet längtar efter: ett snitt ur Bergmans Fanny och Alexander, ett exempel på konsten med stort K. Men det är just den som inte längre finns. Utom i regin då, där alla hyss, fräcka rollbyten eller omfattande textomflyttningar och inlagda citat både visar på hur konsten brutits ned och hur den kanske kan rekonstrueras.
Ur resterna från en döende civilisation hörs förtvivlade rop från historiens mest berömda pjäsfigur. Tiden är totalt ur led, riket är fullkomligt genomruttet och den som har att försöka vrida den rätt, en förtvivlad Horatius bland alla döda, tvingas börja ända från början med sina egna ord från första akten, hulkande på randen till en sekulär apokalyps.
