Drömelvan 10 - Sebastian Larsson
Olof Brundin drömmer sig bort inför sommarens fotbolls-EM
Det här skulle ha handlat om landslagets mittfältare Sebastian Larsson. Vår frälsare i EM. Han som ska slå den där passningen.
Men vi börjar hos det viktigaste av allt, hos hans farmor Ann-Marie.
”Jag håller alltid reda på hur det går, men jag kan inte titta på en hel match. Det är så nervöst när han spelar”.
Hon harklar sig försiktigt, förklarar att hon drar ner ljudet på tv:n och sätter på radion i stället. Säger sedan med en ytterst allvarlig röst:
”Du vet, man tror att det ska gå över när man blir äldre, men det gör det inte”.
Allt detta skedde på Klarbärsvägen i Skiftinge, några kilometer norr om Eskilstuna downtown.
Sebastian är grabben-hela-dan. Han är född på nationaldagen 1985 och älskar sina närmaste mer än fotbollen.
Bostadsområde. Miljonprogrammet. Mångmiljonprogrammet, skulle det visa sig i Sebastians fall.
Mamma Madeleine och pappa Svante är hans största fans. Men de är tydliga i sitt sätt att uttrycka sig:
”Sebastian är ingen stjärna, han är vår son”.
När hans lagkamrat i Sunderland, Adam Johnson, dömdes för sexbrott mot barn konstaterade Sebastian, ungefär som Peter Althin i sina bästa stunder:
”Alla står lika inför lagen”.
Under sina år i Arsenal, han var blott 16 år när han kom dit, led han av en svidande hemlängtan. Det begynnande proffsäventyret betydde inget. Han ville hem till mamma och pappa. Och farmor.
Första kvällen i England frågar lille Sebastian sin pappa:
”Tror du att jag kan ha min plats i Arsenal kvar, men att de lånar ut mig till Eskilstuna?”.
