Sorgen gör dem modiga

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2023-11-11 | Publicerad 2004-07-09

NAOMI KLEIN om föräldrarna som kan förändra opinionen

Det finns en stark scen i Fahrenheit 9/11 där Lila Lipscomb pratar med en antikrigsaktivist utanför Vita huset om sin tjugosexårige sons död i Irak. En förbipasserande som stöder kriget tycker inte om det hon råkar få höra och säger: "Det här är arrangerat!"

Lila Lipscomb vänder sig mot kvinnan och säger med rösten darrande av vrede: "Min son är ingen show. Han dödades i Karbala den 2 april. Det är inte arrangerat. Min son är död." Sedan går hon därifrån och säger i klagande ton: "Jag behöver min son."

När jag såg Lila Lipscomb huka sig av smärta på Vita husets gräsmatta blev jag påmind om andra mödrar som har tagit förlusten av sina barn till maktens säte och förändrat utgången av krig. Under Argentinas "smutsiga krig" samlades en grupp kvinnor vars barn hade mördats av militärregimen varje torsdag framför presidentpalatset i Buenos Aires. Under en tid när alla offentliga protester var förbjudna gick de tysta runt i en cirkel, iförda vita huvuddukar, bärande på fotografier av sina försvunna barn.

Mödrarna på Plaza de Mayo revolutionerade människorättsaktivismen genom att förvandla moderssorgen från något som väckte medlidande till en ohejdbar politisk kraft. Generalerna kunde inte angripa mödrarna öppet, så de satte i gång våldsamma hemliga operationer mot deras organisation. Men mödrarna fortsatte att gå och de spelade en viktig roll i samband med diktaturens slutliga kollaps.

Till skillnad från mödrarna på Plaza de Mayo, som fortfarande demonstrerar tillsammans varje vecka, står Lila Lipscomb ensam och riktar sin vrede mot Vita huset. Men Lila Lipscomb är inte ensam. Andra amerikanska och brittiska föräldrar vars barn har dött i Irak träder också fram och fördömer sina regeringar, och deras moraliska upprördhet kan bidra till att stoppa den militära konflikt som fortfarande rasar i Irak.

Förra veckan trotsade Nadia McCaffrey i Kalifornien Bushadministrationen genom att bjuda in nyhetsfotografer som fotograferade hennes sons kista när den anlände från Irak. Vita huset har förbjudit fotografering av flaggdraperade kistor som anländer till flygbaser, men eftersom planet med Patrick McCaffreys kvarlevor landade på den internationella flygplatsen i Sacramento kunde hans mor bjuda in fotograferna. "Jag bryr mig inte om vad [president George Bush] vill", förklarade McCaffrey för sin lokaltidning. "Nu får det vara nog med krig."

Samtidigt som Patrick McCaffreys kropp kom hem till Kalifornien blev en annan soldat dödad i Irak: nittonårige Gordon Gentle från Glasgow.

När hans mor, Rose Gentle, fick höra vad som hänt la hon omedelbart skulden på Tony Blairs regering och sa: "Min son var bara ett stycke kött för dem, bara ett nummer " Detta är inte vårt krig, min son har dött i deras krig om olja."

Och samtidigt som Rose Gentle sa de orden råkade Michael Berg befinna sig i London för att prata vid ett antikrigsmöte. Ända sedan hans tjugosexårige son, som arbetade i Irak som civil kontraktsanställd, blev halshuggen har Michael Berg hävdat att: " Nicholas Berg dog för George Bushs och Donald Rumsfelds synder."

När en australisk journalist frågade honom om sådana djärva uttalanden "får kriget att framstå som fruktlöst", svarade Michael Berg: "Krigets enda resultat är död och sorg och bedrövelse. Det finns inget annat resultat."

Det är som om dessa föräldrar har förlorat mer än sina barn, de har också förlorat sin rädsla, och därför kan de tala mycket tydligt och kraftfullt. Detta innebär en svår utmaning för Bushadministrationen, som gärna påstår sig ha monopol på "moralisk tydlighet". Det är inte meningen att krigsoffer och deras familjer själva ska tolka sina förluster, den uppgiften ska de överlåta åt flaggorna, banden, medaljerna och gevärssaluterna. Föräldrar och äkta makar ska acceptera sina oerhörda förluster med stoisk patriotism och aldrig fråga om ett dödsfall hade kunnat undvikas och heller aldrig ifrågasätta det sätt på vilket deras nära och kära utnyttjas för att rättfärdiga mer dödande. Vid Patrick McCaffreys militära begravning förra veckan förklarade Paul Harris, präst vid 579:e ingenjörsbataljonen, för de sörjande att "Det Patrick gjorde var gott och rätt och nobelt " Det finns tusentals, nej, miljoner irakier som är tacksamma för att han uppoffrade sig."

Men Nadia McCaffrey vet bättre och insisterar på att förmedla sin sons egen djupa besvikelse från andra sidan graven. "Han skämdes så mycket över tortyrskandalen", sa McCaffrey till Independent. "Han sade att vi inte hade i Irak att göra och inte borde vara där." Lila Lipscomb, som är utom räckhåll för de militära censorer som hindrar soldater från att säga vad de tycker medan de lever, har också förmedlat sin sons tvivel angående sitt arbete i Irak. I Fahrenheit 9/11 läser hon högt ur ett brev som Michael Pederson skickade hem. "Vad är det egentligen för fel med George som försöker likna sin pappa Bush. Han skickade ut oss hit för absolut ingenting. Jag är så rasande just nu, mamma."

Raseri är en helt och hållet tillbörlig reaktion på ett system som skickar unga människor att döda andra unga människor i ett krig som aldrig skulle ha utkämpats. Men den amerikanska högern försöker ständigt sjukförklara ilska som någonting hotfullt och abnormt och avfärdar krigsmotståndare som hatfulla och fanatiska. Detta är mycket svårare att göra när krigets offer själva börjar ta till orda: ingen ifrågasätter upprördheten hos en mor eller far som just har förlorat en son eller dotter, eller vreden hos en soldat som vet att han uppmanas att döda och låta sig dödas i onödan.

Många irakier som har förlorat sina nära och kära på grund av utländsk aggression har reagerat genom att göra motstånd mot ockupationen. Nu börjar drabbade människor organisera sig i de krigförande länderna. Först var det organisationen September 11 Families for Peaceful Tomorrows, som protesterar mot varje försök från Bushadministrationens sida att använda deras familjemedlemmars död i World Trade Center för att rättfärdiga ytterligare dödande av civila. Organisationen Military Families Speak Out har skickat delegationer bestående av veteraner och föräldrar till soldater till Irak, samtidigt som Nadia McCaffrey planerar att bilda en organisation för mödrar som har förlorat barn i Irak.

I amerikanska presidentval är det alltid en eller annan grupp föräldrar som tycks spela en avgörande roll: förra gången var det "soccer moms" (mammor som skjutsar sina barn till fotbollen), och nu i år är det meningen att det ska vara "Nascar dads" (pappor som tar med sina barn på Nascartävlingar). Men i söndags sade Nascarmästaren Dale Earnhardt att han hade tagit med sig sina kompisar för att se Fahrenheit 9/11 och att: "Det är en bra film för amerikaner att gå och se." Det tycks finnas en annan grupp som kan avgöra det här valet: inte fotbollsmammor eller Nascarpappor utan föräldrar till krigets offer. De är inte tillräckligt många för att ändra valresultatet i de jämna delstaterna (swing states), men de skulle kunna föränd-ra någonting mycket viktigare: amerikanernas hjärtan och sinnen.

Naomi Klein