Både brett och nördigt i Bergmanutställning
Cecilia Djurberg ser utställningen Bergman – lögn och sanning på Scenkonstmuseet
Frågorna om vad som är sant och falskt är både högaktuella och tidlösa. När Ingmar Bergman-utställningen Lögn och sanning öppnar i dag (16 juni) på Scenkonstmuseet i Stockholm, kopplas frågeställningen passande till dämonregissörens liv och verk, med betoning på konstnärskapets balansakt mellan fiktion och verklighet.
Utställningen, som först skapades i Tyskland och även visats
i Los Angeles och Gent, hade ursprungligen tyngdpunkt på filmmakaren Bergman.
När den nu når Sverige har den svenska kuratorn Anna Bergman, som arbetat nära Ingmar som kostymör och tidigare varit gift med hans son Mats, lagt mer fokus på teatern. Med elegant utvalda originalkostymer, skisser och rekvisita, lyckas hon fånga känslan för hans traditionella teaterestetik och för det växelbruk mellan teater och film som finns i Bergmans produktion. Många illustrerande korsreferenser visar också hur Bergman gärna plagierade sig själv.
Det blir en nästan kronologisk promenad genom Bergmans skapande med både breda och smala vägval. Först möter Alexanders sjömanskostym och marionettdockorna från Fanny och Alexander, intill en vägg om det borgerliga hemmets plats hos Bergman. Strindberg, Fårö, exilen och Sommaren med Monika-hysterin är givna teman. Men även den som redan tycker sig kunna sin Bergman kan nog få en och annan överraskning.
Själv hade jag dålig koll på hans tidiga karriär inom barnteatern, och tackar nördigt för fotot av Ingmar som skådespelare, i rollen som Duncan i Macbeth 1940.
