Kulturbörs säljer ut demokratin

"här ska kulturarbetarna lära sig
att agera på marknadens villkor"

Sajten crowdculture.se.

Enligt ett Aftonbladet-reportage från 1997 var det på restaurang Blå Grottan i Gävle som det dök upp i Sverige första gången. Men i dag lever fenomenet bara kvar på Unga aktiesparares julfester.

Det kallas ”ölbörsen”.

Priserna i baren sätts helt enkelt efter hur mycket öl som säljs. Ju populärare öl, desto dyrare. När bärsen är billig kan man hamstra.

”Ölbörsen” är ett härligt studentikost sätt för 22- åringar att supa sig fulla och kräkas ner sina overaller. Men att detta studentikosa trick ska användas för att fördela Stockholms kulturpengar är ungefär lika genomtänkt som McDonalds sopsortering.

Tyvärr är det sant.

Stockholm stad driver sedan ett tag tillbaka ”Fonden för innovativ kultur”. Ett experiment för hur kultur ska finansieras i framtiden. Stockholm har de senaste fyra åren blivit experimentverkstad för det som sedan genomförs i hela riket. Filippa provkör åt Fredrik, helt enkelt.

Fonden för innovativ kultur har hittills ägnat sig åt samarbeten mellan nycirkusprojekt och näringslivet, men i dagarna lanserade man sajten Crowdculture.se. På sajten kan alla som vill skänka minst 50 kronor till ett kulturprojekt. Varje gång någon donerar pengar skjuter kommunen till lika mycket. Inga pengar betalas ut innan målet är uppnått och den som donerat kan när som helst flytta sina pengar till ett annat projekt. På sajten mäts vilket projekt som är mest populärt.

Precis som på ölbörsen.

Sajten drivs av utbildnings- och eventföretaget Fabel (!) Kommunikation.

Stockholm stad tror förmodligen att de ägnar sig åt det som på nätet kallas crowd funding. Fenomenet började tidigt i bloggvärlden. Redan 2003 lyckades journalisten Christopher Allbritton finansiera sina rapporter från Irakkriget genom att samla pengar från sina läsare. Flera journalister har upprepat tricket. Nyligen fick journalisten Andreas Ekström i hop 45?000 kronor via sin blogg till att skriva boken Googlekoden. David Bowie, Marillion och Einstürzende Neubauten har alla finansierat sina skivinspelningar med insamlingar, och många andra har försökt.

Men crowdculture.se är inte crowd funding – det är att rösta med pengar. På sajten finns elva projekt registrerade: bland annat två dataspel, en dansföreställning, en dinosauriepark, ett modeprojekt, en arbetsförmedling för kvinnor och en second-handbutik.

Trots den brutala idén bakom projektet – här ska kulturarbetarna lära sig att agera på marknadens villkor – framstår det hela som ganska gulligt. När man loggar ut från sajten står det till och med ”kram”. Kanske behövs den där kramen. Stockholm har tidigare infört bonusar till den bäst säljande kulturen. Något som mötts av avsky bland stadens kulturarbetare.

I ett reportage i Svenska Dagbladet hävdas att crowdculture.se är en ”demokratisering” av kulturpolitiken. Det är det inte. Det är den raka motsatsen. Kulturpolitiken består nämligen av skattepengar som alla ska kunna rösta om vart fjärde år.

Men på crowdculture får alltså bara de som kan betala för sig vara med och bestämma vad Stockholms kulturpengar ska användas till.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.