Österrike under ytan

Dokumentärfilmens popularitet ökar – och så också önskan att få synas

När Michael Moores Fahrenheit 9/11 fick Guldpalmen i Cannes 2004 var det knappast i egenskap av bästa film. I första hand ville juryn markera mot ännu en period med Bush som president.

I dag hittar dokumentären till filmens finrum helt av egen kraft. Häromåret vann en dokumentär för första gången Guldlejonet i Venedig, och i höstas var två av festivalens höjdpunkter Joshua Oppenheimers The look of silence och Ulrich Seidls Källaren.

Båda filmerna bygger på år av förberedelser, grundlig research och de medverkandes förtroende för filmskaparna. Det är här som filmen delvis tycks kompensera för den traditionella journalistikens försämrade grävvillkor. Men det är också en fråga om en väsentlig konstnärlig förhöjning adderad till ett medium med redan hög genomslagskraft.

När det offentliga rummets intimisering ökar, liksom vårt sug efter sanna historier , tycks det allt svårare att försjunka i det mer komplexa konstverket. Dokumentären vinner ett övertag på spelfilmen, som i sin tur fortsätter verklighetstörsta med var och varannan berättelse ”baserad på verkliga händelser”, men med högst blandat resultat.

I detta transparenta, exponeringsvilliga mediesamhälle blir även det ofördelaktiga värt att hålla fram. I utomordentliga dokumentärer som The unknown known och The Armstrong lie kan världskändisar som Donald Rumsfeld och Lance Armstrong, till löjets absoluta gräns, fortsätta förneka och linda in sina lögner, enligt välkänt amerikanskt narrativ.

Eller som förövarna i Oppenheimers filmer om massmorden på kommunister i 60-talets Indonesien, frossa i brotten. Allt till synes enligt dagens offentlighetsdevis: bättre att själv berätta sin historia, än att inte föra talan alls.

Vägen till framgång går genom synlighet. Ordets makt är allt, även när språket talar emot en. Också namnlösa individer är ivriga att hoppa på berömmelsens tåg. Bortglömda i den lilla kontexten drömmer de om att bli sedda i den stora – som många av personerna i Källaren.

Efter Paradistrilogin återvänder svartcynikern Ulrich Seidl här mer regelrätt till sin dokumentära dna. Han grottar ner sig i Österrikes legendariskt dåliga källarrykte, i hög grad utlöst av fallen Fritzl och Kampusch, men andligt närvarande i konsten sedan länge, genom bland andra Haneke och Jelinek. Han gör hembesök hos vanliga medborgare som någonstans på vägen blivit världsfrånvända, kanske med en slumrande potential att löpa amok i dagens moderna samhälle, eller som förblir på sin kammare för att där leva ut sina hämningar.

Seidl har genom hela sin karriär rört sig i gränslandet mellan dokumentär och fiktion, låtit teman och karaktärer återkomma och gå upp i varandra, såväl på scen som på tv och i film. I Källaren lyckas han tränga djupt in i många mörka hjärtan, vinddrivna landsmän som lever efter en outtalad ”det var bättre förr”-ideologi: vapenfantaster, en spritglad Hitler-vurmare på bastuba, Haider-epigoner som far ut över Orienten, flera narcissistiska sex- och kärleksslavar.

”Många österrikare tillbringar mer tid i källaren än i vardagsrummet, som ofta bara är till för att visa upp. Det är i källaren som de hänger sig åt sina behov, sina hobbyer, passioner och besattheter. Men i vårt undermedvetna är källaren en mörk plats […] som symboliserar mänsklighetens djupaste avgrund”, säger Seidl.

Hans film är förstås högaktuell i ett Europa där den asociala källarkulturen sätter allt större avtryck; människor som, medvetna eller omedvetna om att bandet rullar, ger uttryck för allt omänskligare åsikter. Men den är också en kommentar till konstens och populärkulturens långlivade realitytrender.

Det är frapperande hur regissören i tid och rum fritt tillåts rigga sin kamera och rama in sina tablåer. Inget behov av wallraffande här inte, vilket också framgår av bakomfilmen Ulrich Seidl – a director at work (2014). Lika bestämt som minutiöst radar han upp sina modeller, manar dem att outa sina perversa jag in i kameran, som frysta utsnitt av en vardag vi inte visste vi ville se. Också när Källaren hade premiär i Venedig medverkade de inblandade på presskonferensen lika villigt som ocensurerat.

Som så många andra före honom riskerar även Seidl att förledas av det aparta. Och älsklingarna blir inte enklare att döda (eller hålla tillbaka) bara för att de är excentriker och exhibitionister, tvärtom. För var i denna dingding medievärld går egentligen gränsen mellan privat sfär och allmänintresse, mellan det sublima och det bara alltför banala, mellan stor konst och freakshow att gotta sig i?

Frågan är inte ställd med hänsyn till de utlämnade, utan främst mot oss som tittar. Hur ska vi ha tid att leva våra liv när indignationen över andras tar överhanden?

Ett är ändå säkert: hellre än att sociala och traditionella medier får sätta gränserna på egen hand, gärna fler dokumentarister som vet att kombinera ett gediget gräv med en förhöjd estetik.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln