Japanmix av samuraj och samtid
PROSA
» 1Q84 (del 3)
Haruki Murakami
Övers. Vibeke Emond
Norstedts
En fråga man bör ställa sig vid läsningen av en litteratur som befinner sig på ett betydande avstånd från den egna traditionen, är vad för slags resonans den kan tänkas ha i sitt ursprungliga sammanhang.
Haruki Murakami är en sensation i Japan och en framgångsrik författare i väst. Det senare beror nog helt enkelt på att han har tagit starka intryck av den västerländska litteraturen, referenserna till den är många, en av hans böcker bär till och med titeln Kafka på stranden. Vad det förra beror på, kan jag bara (strax) spekulera i.
När nu den tredje delen i 1Q84 kommer på svenska, så är den första ingivelsen att beklaga att det inte blev mer än så. Då tänker jag inte på omfånget (500 sidor, 1350 sidor totalt), utan på att intrigen inte fick fler överraskande vändningar, att den så att säga alltför lätt låter sig infogas i nästan vilken samhällsengagerad deckare som helst.
Den unga kvinnan Aomame som mördar en pedofil som dessutom är ledare för en religiös sekt, den unge mannen Tengo som redigerar en roman av en ung flicka, Fukada, som hotar att avslöja den mäktiga sekten; nog är det bekanta ingredienser som inte gärna kan leda till annat än ett försonande slut. Och tredje delens införande av Ushikawa, som jagar romanens båda hjältar, varken komplicerar handlingen eller ökar spänningen.
Likväl finns det en lätthet i det lugna, omsorgsfulla berättandet. Och det är kanske någonstans här, i romanens tilltal och handlingens avstånd till det övriga samhället, som vi kan spekulera om det japanska i romanen. Att alla personer i romanen är oerhört ensamma måste rimligen locka i ett tätbefolkat, hårt strukturerat samhälle som det moderna Japan. Över huvud taget så är samhället runt omkring personerna i romanen mycket avlägset; att deras öden skildras i en parallell värld där det finns luftpuppor med little people och två månar, tycks vara en teknisk lösning i syfte att hålla ett alltför materialistiskt och högljutt Japan på behörigt avstånd till förmån för en annan, mer kontemplativ tillvaro.
Och att man kan se Aomame som en modern samuraj, en skicklig mörderska med hög moral, eller Tengo som ett slags eremit med konstnärliga ambitioner och Ushikawa som en marginaliserad, missanpassad medborgare, placerar romanen i ett slags dialog mellan det traditionella och det i dag av västerlandet starkt influerade Japan.
I så fall skildrar 1Q84 inte bara två parallella världar, den inbjuder också till parallella läsningar; dels som en deckare med fantastiska inslag och överraskande metaforer, dels som en parabel om individen i ett samtida Japan på tröskeln mellan tradition och förnyelse.
