Tror ni verkligen på denna historia?
Lennart Bromander övertygas inte av ”La Gioconda” på Malmö Opera
Amilcare Ponchiellis La Gioconda från 1876 har kallats den bästa Verdi-opera, som inte Verdi själv skrev. Det ligger en del i det, Ponchielli använder skickligt många grepp, som har sitt ursprung hos Verdi. Men det finns avgörande skillnader. Handlingen i La Gioconda – i dag mest känd för Timmarnas dans och för tenorarian Cielo e mar – är rejält melodramatisk, och även Verdi kunde använda sig av drastiska medel som i Trubaduren. Men han förädlar melodramatiken genom att skära sig rakt igenom det rafflande utanverket och fånga den existentiella kärnan hos personerna på scenen och deras relationer med varandra. Ponchielli stannar på ytan.
Det skulle dock vara möjligt att gräva sig under den där ytan, men då krävs en regissör som tar scenens gestalter på blodigt allvar och får sångarna att agera på liv och död.
När Malmö opera som första stora svenska scen på flera generationer sätter upp La Gioconda är Staffan Valdemar Holm regissör, och frågan är om han verkligen tror på den här operans möjligheter. Historien berättas föredömligt klart och redigt, allt kvasihistoriskt utanverk är bortrationaliserat, och människorna på scenen är neutralt klädda. Bente Lykke Møllers stränga scenografi skär resolut av fonden genom fyra väggar, olika för varje akt, och solister och kör har att agera på gränsen till orkesterdiket.
Så långt gott och väl, men Holm låter sångarna ideligen ta danssteg till musiken, vilket leder till en närmast parodisk verfremdungseffekt. I andra akten representeras Enzos skuta av den höga vita sidan på en oceanångare, och kör och solister är klädda i identiska vita matroskostymer. Här övergår dramat omotiverat till komedi.
Samtidigt är personregin svag, vilket resulterar i att bristerna i Ponchiellis musikaliska karaktärsteckning framhävs. Fredrik Zetterström som den genuint ondskefulle Barnaba sjunger visserligen bra men fastnar i tom gestik och hans ondska blir ointressant.
Malmö opera har annars som vanligt letat solister på den internationella sångarmarknaden och fastnat för Elena Mikhailenko som La Gioconda, Géraldine Chauvet som Laura och Insung Sim som Lauras make. Hyggliga alla utan att lysa, medan tenoren Paulo Ferreira som Enzo är över hövan träaktig. Maria Streijffert i den lilla men viktiga rollen som La Giocondas blinda mor är däremot alldeles utmärkt liksom dirigenten Alberto Hold-Garrido i orkesterdiket.
