När livskrisen blir en självbekräftande romankonstruktion

Torbjörn Elenskys ”Egendom” en livlös beskrivning om ett medelklassliv som döljer sanningar

Torbjörn Elensky (född 1967), författare.

”Ingen människa är en berättelse. Det finns punkter, hållpunkter, minnen: men de betyder ingenting. De är ­bara punkter. Oförbundna.”

Så kan det låta i huvudpersonen Annas inre tankevirvlar i Torbjörn Elenskys nya roman Egendom. Anna är en arkitekt mitt i karriären och nyskild mamma som lever i en halvblaserad stockholmsk medelklassmiljö. Hon dricker chardonnay med väninnan på Gondolen efter jobbet, och hennes ­föredetta spelar golf och kör nya sambon och barnen i en Audi kombi med special­installerat galler åt hunden.

Detta är en värld där det förstrött bläddras i glassiga litteraturmagasin med hemma­hosreportage om Björn Ranelid, och där man bygger extraverandor på ­sina lantställen. En småputtrig livssfär i samtiden, med andra ord.

Men Anna har en oordnad eldsvåda i sitt inre, hon har nyss fått veta att de två högutbildade och välbeställda människor hon hittills tagit för sina föräldrar i själva verket inte är det. Anna är adopterad, och den miljö av bildning, god smak och hygien som hon växt upp i har hon inte födslorätt till – hennes biologiska mor visar sig vara en död prostituerad narkoman.

Men vad som vecklar ut sig ur denna ­både enkla och klassiska intrig är ingalunda en konventionell ­berättelse, utan en upprorisk prosa som genom olika slags förskjutningar, fördröjningar och upprepningar låter inre och yttre och då och nu maniskt krascha ihop och flyta samman. Genom skildringen av Annas sociala identitetskris skriver Elensky en berättelse som hela tiden är en anti-berättelse, där frågor om äkthet, sanning, jag och språk turneras i en olycksbådande virvel.

Det finns gripande bilder här av sorg, av moderskap, ensamhet, menings- och språkförlust. ­Ändå är jag osäker på hur djupt Elensky lyckas borra i de existentiella och litterära frågor han ställer upp åt sig, om Egendom egentligen ­säger mer än självklarheter. Det finns något gestiskt och självbekräftande över denna romankonstruktion, som kanske paradoxalt nog stänger mer än vad den ­öppnar upp för olika slags osäkerheter, tvetydigheter eller komplexiteter.

I stället blir texten besynnerligt programmatisk och livlös i sin lite slentrianmässiga kritik av berättandet och berättelsen som ­bemästrande våld, som ­domesticerande och fåfäng kartritning över en verklighet som ändå inte låter sig ­infångas; även om Egendom på många sätt också är ett försvar för berättelsen som nödvändig mänsklig strategi.

Annas successiva kollaps sammanfaller givetvis med romanens. Men på vägen fram mot det gåtfulla och mer än lovligt dramatiska slutet blir hon aldrig helt ­levande för mig som romangestalt. Snarare blir hon ett slags bekräftande pappfigur åt en idékonstruktion som inte riktigt fäster eller sätts på spel, och därför inte heller helt ­berör.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.