Låt barn slippa jobbet som klimatets väktare

När gick HM:s styrelse senast på en skräpplockarpromenad?

”Inte en utflykt görs utan att vara en skräpplockarpromenad”, skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

När barnet uppnår åldern två hamnar det i trotsåldern. Definitionen varierar. Gemensamt är att nej:et kommer in i barnets register av möjliga sätt att förhålla sig till världen.

Ett annat ord för trots är agens. Lacan talade om abjekt: barnet slutar vara modern. För att hitta en plats i livet med sig själv som centrum. För vuxna är barnets nej hotfullt. Genom ordet ”trotsig” förminskar man barnet.

 

Jag läser en förskolelapp som uppmuntrar till att vara miljöhjälte. Inte en utflykt görs utan att vara en skräpplockarpromenad. Det senaste är att vara energidetektiv. Ett slags civvare som sparar på el. Hon har också lärt sig vad man får slänga i toan. Plåster får man inte slänga. Men om man slänger plåster. Vad händer då? Det kan bli stopp men också en misslyckad hjälte. Det går att misslyckas när man tror att man kan lyckas.

För mitt inre ser jag henne som Atlas. Bär Tellus på sina axlar. Men frågan är: gör hon verkligen det? Borde inte typ Ulf Kristersson göra det? Vd:n på Shell? HM:s styrelse? När var de senast på skräpplockarpromenad?

Motstånd har inte att göra med hopp att göra, utan besvikelse, sorg, ja, hat

Det finns ett förlovat löfte i att vara miljöhjälte. Bara plåstren hamnar rätt kan planeten räddas. Som ett lopp som ska springas? Som går att vinna. Men jag vet inte. Nåt känns fel. Det är lite som att brottsoffret ska sitta i fängelse, och inte förövaren?

Barn har blivit synonyma med ett slags gratisjobbare i stan som väktare av klimatet.

Inte dags att vuxna städar själva så barnen får chilla?

 

Men det är inte bara det. Det finns ett tankefel i alla otaliga miljöpedagogiska planer landet över. Motstånd har inte att göra med hopp, utan besvikelse, sorg, ja, hat. Vad skulle hända om barnet fick reda på att det inte är upp till hennes femåriga förmåga att få till en policyförändring? Hon har inte ens rösträtt och om hon haft det hade det parlamentariska inte hjälpt henne ändå, för så ser det ut. Den närmast sartrianska läran, att hennes val påverkar inte bara henne utan hela planeten, är inte bara för mycket att bära. Den är också fel. Hennes val kommer inte avgöra hennes framtid. Förutom slumpen finns det ett helt samhälle. Det finns pengar att tjäna. Om skräppromenaderna hade lett till Rosenbad hade jag kanske uppmuntrat. Men ingen blick riktas uppåt. Bara inåt. På marken där någon slängt skräp.

Min dotter kom häromdagen hem och sjöng en låt om FN-konventionen. De får lära sig att alla är lika mycket värda. Det är de inte. Barn borde få lära sig att deras ilska är produktiv. Deras känsla för orättvisa. Det som vuxna kallar trots är i själva verket deras vägvisare. Deras försök att bli värdigt behandlade är det som på riktigt skulle kunna utmana systemet. Barnets nej är det sundaste som finns.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.