Jesus, dödsänglar och zombier är nära oss i virustider

Pandemin är gråzonsvarelsernas tid

Reporter: Carl-Michael Edenborg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Virusets namn väcker minnen hos oss, skriver Carl-Michael Edenborg.
Foto: getty
Virusets namn väcker minnen hos oss, skriver Carl-Michael Edenborg.

Det är något med coronan som är smittsamt och destruktivt på fler plan än i våra kroppar och vår sjukvård och våra ekonomier och infrastrukturer. Jag tror att det har med själva namnet att göra: corona.

Egentligen är ju viruset döpt till ”SARS-CoV-2”. Sjukdomen heter ”Covid-19”. Viruset har uppstått hos fladdermöss och därifrån smittat människor i Kina och sedan hela världen.

Den apokalyptiska atmosfären skapas av den snabba smittspridningen, isoleringen, det stora antalet döda, de finansiella såren. Och inte minst av mediernas överhettade flöde, där coronaviruset kan sägas ha blivit viralt. Nyligen publicerade Aftonbladet en bokrecension jag skrivit: när jag bläddrade igenom tidningen insåg jag att min text i stort sett var den enda som inte handlade om corona.


Virus skiljer sig från parasiter och bakterier, vilka skapade böldpestutbrottet i Sverige 1710 som dödade nästan hälften av befolkningen. Men som nog ändå inte hade lika förödande konsekvenser för de sociala och ekonomiska ordningarna som coronan kommer att ha.

Förutom det konkreta lidandet tror jag att känslorna kring coronan även påverkas av det sätt som virusets historia och dess namn väcker vaga minnen i oss. En gammal kär vän till mig har döpt viruset till ”törnecoronan”.

Biologerna tvistar om ifall virus ska betraktas som levande eller döda, eftersom de saknar hela celler och förmåga att fortplanta sig. Dessa ”replikatorer” arbetar i ett ingenmansland mellan levande och dött.

Situationen kunde liknas vid alla problemen med Svenska Akademien, en institution som hävdas inneha en unik juridisk status i ingenmanslandet mellan 1700-tal och nutid, envälde och rättsstat. En gråzonsvarelse som påverkar mycket, skadar mycket, gör gott, och som är ytterst svår att få grepp om, kontroll över.


Virus är levande döda. De upptäcktes på 1890-talet, men först fyrtio år senare kunde de betraktas, med svepelektronmikroskopet. Åsynen har som bekant givit SARS-CoV-2 dess namn: viruset har en taggig aura, vilken liknar solens yttersta atmosfär, dess korona.

Ljuskretsen, glorian, är inom konsthistorien ett kännetecken för helgon och andra heliga. Särskilt framträder de hos en grupp av mytologiska varelser som nuförtiden alltid presenteras som godheten själv, som bevingade ljusvarelser.

Dock: i grundtexterna, särskilt i Gamla testamentet men även i Uppenbarelseboken, framträder de som Herrens torpeder. De sänds till jorden för att straffa och hämnas, de sprider farsoter, de mördar förstfödda:

Änglarna.

Dessa ljusvarelser befinner sig mitt mellan världen och Gud: mellan varat och intet. Det får dem att likna vampyrer och spöken, som står mellan levande och dött. Eller varulvar och monster som befinner sig mellan människa och djur.


Antropologen Mary Douglas skrev 1966 Renhet och fara, där hon undersöker varför vissa fenomen och ting blir tabu och/eller heliga: rena och/eller orena. Slutsatsen är att det handlar om fel sak på fel plats, om sådant som inte kan inordnas i tankens motsatskonstruktioner. De där dikotomierna, som tänkandet inte verkar kunna klara sig utan.

Dessa ting är kraftfulla, magiska. Laddningen gör dem inte bara skrämmande utan även upphetsande. Gråzonsvarelser engagerar oss, vare sig de är änglar eller demoner.

De är inte riktigt av denna världen. Därför måste vi omgärda dem med ritualer, tvagningar, besvärjelser. På skärtorsdagen tog jag och min fru nattvarden i Sala kyrka: på altaret stod vid sidan av brödet och vinet och ljusen även en flaska handsprit.


Som om det inte var nog kommer coronan från fladdermöss, medan böldpesten spreds av råttor. Här ekar Draculas fladdermöss, råttorna som skrapar i väggarna i Poes och Lovecrafts noveller och under staden i Camus Pesten.

Fladdermöss och råttor lever ofta nära människor samtidigt som de kan vara främmande och destruktiva. Det är på samma sätt som ”coronagrälet” fungerar, som i en skräckfilm: den du lever med i hemmet förvandlas smygande till ett dödligt hot, något svart och främmande glimmar till i ögonen på de allra tryggaste, som otrohet, eller något värre.

Den franska tänkaren Julia Kristeva kallade fenomenet för abjekt: något som får jag/du-relationen att bryta ihop, något som på samma gång stärker gemenskapen och slår sönder den: såsom en älskads döda kropp.


I början av pandemin associerade många till ”zombieinvasionen”, attacken från de levande döda. Den är en modern apokalyptisk myt som för många har ersatt Uppenbarelseboken och dess krigaränglar.

Men ingen pratar om zombier längre. Snarare har det omvända skett. Det är inte längre främst de smittade som är hotet mot mänskligheten:

Det är de goda änglarna, alla vi friska, som har blivit hotet, det är vi som trängs och umgås som vanligt, obekymrade om att vi inte bara är dödliga utan även dödsbringande.

Publicerad: