Kultur

Sverige och Polen är naturliga partners i Nato

Om Sverige och Finland går med skulle det försvaga Rysslands offensiva förmåga

Av: 

Sławomir Sierakowski

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nato-plan i uppvisning vid toppmöte i Warszawa 2016.
Nato-plan i uppvisning vid toppmöte i Warszawa 2016.

KULTUR

Det finns något symboliskt i Polens och det tröga, postkommunistiska Östeuropas vägval, när nu Sverige och Finland genom att gå med i Nato skyndar för att hålla vår takt. Detta i stället för att vi, enligt känt mönster, jagar för att hålla jämna steg med väst.

Långsamheten är dock bara symbolisk, och säger givetvis ingenting om Sveriges och Finlands förmåga. Om de så önskat hade båda för länge sedan kunnat vara medlemmar av Nato. Reella är däremot Polens, Tjeckiens och Slovakiens erfarenheter, som vi gärna delar med oss av till svenskar och finländare.

När vi diskuterar följderna av att Sverige och Finland ansluter sig till Nato måste vi särskilt tänka på två saker. Oavsett hur det ter sig är ett medlemskap i Nato en gradvis process, precis som det samarbete som utvecklats fram till i dag. Det finns minst tre sätt att vara medlem av Nato.

Ett är att lyda under artikel 5, men utan att ha permanenta Natotrupper inom sina gränser. Så är fallet för Polen och andra postkommunistiska länder, till följd av ett avtal från 1997 mellan Nato och Ryssland, som gjorde oss till andra klassens medlemmar. Därav den bisarra, roterande närvaro (Enhanced Forward Presence) som alliansen införde efter att Ryssland attackerat Ukraina 2014. Soldaterna byts ut var sjätte månad. Materielen finns kvar, men inga baser, familjer, ingen civil infrastruktur, som i till exempel tyska Rammstein.

Det andra sättet är ett fullvärdigt medlemskap, inklusive kapacitet för permanenta Natobaser. Polen och baltstaterna hoppas kunna etablera sådana efter Natos toppmöte i Madrid i juni.

Den tredje möjligheten kan kallas ”premiumvarianten”, det vill säga möjligheten att placera kärnvapen från Nato inom sitt territorium. Polen skulle utan vidare utnyttja en sådan möjlighet. Jag misstänker att Sverige och Finland knappast vore intresserade.

Om Finland och Sverige redan är tätt förbundna och fullständigt kompatibla med Natos trupper, vad handlar då beslutet om egentligen? Man skulle kunna hävda att den drastiska förändringen då består i artikel 5.

Men också denna är en stegvis överenskommelse. Den lyder enligt följande: ”De ingående parterna är överens om att en beväpnad attack mot en eller flera av medlemmarna i Europa eller Nordamerika ska betraktas som en attack mot dem alla, och är därmed överens om att i det fall en sådan attack sker, var och en av dem i enlighet med den enskilda eller kollektiva rätten till självförsvar, med stöd i Artikel 51 i Förenta Nationernas deklaration, ska undsätta den medlem eller de medlemmar som sålunda attackeras genom att omedelbart på egen hand och i samstämmighet med övriga medlemmar, vidta de åtgärder som betraktas som nödvändiga, inklusive väpnade styrkor, för att återställa och vidmakthålla säkerheten i Nordatlanten.”

Artikel 5 säger ingenting om att förklara krig, att attackera den som anfaller, eller att skicka trupper till det attackerade landet

Formuleringen är, får man anta, så mångordig för att avtalet ska vara så precist som möjligt vad gäller dess allra viktigaste fråga. Men detta är inte hela innebörden.

Artikel 5 förbinder Natos allierade att ”bistå” Sverige eller Finland om något av länderna skulle attackeras av, exempelvis, Ryssland. Men artikeln säger ingenting om att förklara krig, om krav på att attackera den som anfaller, eller att skicka trupper till det attackerade landet. Den kan lika gärna handla om att skicka vapen eller till och med begränsas till en speciell kommitté, som först ägnar två veckor åt att sätta sig in i den uppkomna situationen.

Artikel 5 urvattnas ytterligare, om den nu över huvud taget kan betraktas som meningsfull, av att vi lever i en tid av hybridkrig, cyberattacker, att lamslå viktig infrastruktur, gröna män (ryska soldater i gröna uniformer som inte bär några tecken på att de tillhör ryska federationen) och olika former av sabotage (och allt annat Ryssland kan tänkas hitta på). Det är inte alls självklart att den klassiska definitionen av krig eller väpnad attack går att tillämpa.

Inte heller säger artikel 5 något om hur snart ett svar på en sådan attack måste komma. I USA, det viktigaste Natolandet, är det enligt den amerikanska konstitutionen inte presidenten som förklarar krig, utan kongressen. Det innebär att det kan ta tid och att det parti som äger majoriteten i kongressen kan vara ett annat än det presidenten tillhör. Kanske är det därför USA så sällan förklarar krig, även om man utkämpar dem hela tiden. Det har bara hänt tolv gånger i historien – senast 1942, då man förklarade krig mot Hitlers allierade, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Sedan dess har USA använt militära medel utan att förklara krig.

Det är alltså, som ni märker, inte enbart Ryssland som i stället för krig väljer ”militära specialoperationer”.

Då det huvudsakliga skälet till den förändrade utrikespolitiken hos er i norr är Ryssland, blir de östeuropeiska staterna naturliga samarbetspartners till Stockholm och Helsingfors inom Nato. Särskilt Polen och Sverige tillsammans med Finland är varandras naturliga samarbetspartners – och kompletterar varandra i hög utsträckning.

Efter Ukraina och Moldavien är det främst baltstaterna som hotas, samtidigt som dessa är de mest sårbara

Om Finland och Sverige ansluter till Nato innebär det att förutsättningarna för baltstaterna förändras i grunden. Vladimir Putin, som uppfattar sig som Vladimir den Stores reinkarnation och har samma vision, vill avsluta vad denne påbörjade: att ena de östslaviska länder som inte ingick i väst, utan tillhörde Russkij Mir, den ryska världen, eller en form av Pax Russkij. Dit räknas Litauen, Lettland och Estland, med den mest typiska ryska förevändningen, nämligen att ”värna den ryska minoriteten”. Efter Ukraina och Moldavien är det främst baltstaterna som hotas, samtidigt som dessa är de mest sårbara.

Rysslands gränser går där någon drar en gräns för landets expansion, vilket finländare vet lika väl som polacker och ukrainare. Men detta gäller också den så kallade ”Suwałkikorridoren”, det vill säga det nordöstra hörnet av Polen – en korridor mellan Belarus, som är underordnat Ryssland, och exklaven Kaliningrad. Den omtalas ofta i ryska medier av militärexperter.

Östersjön ”omsluten” av Nato skulle tvinga Ryssland att sprida ut trupper över ett vidare område. För Polen skulle det innebära åtminstone flera år, kanske över ett decennium, av fred och därmed också tid för ytterligare förberedelser. Sveriges och Finlands medlemskap i Nato skulle utgöra en betydande förstärkning för denna avskräckande kraft, där det amerikanska skyddet kanske inte är tillräckligt. Kriget i Ukraina visar att konventionella krig inte på något sätt är förpassade till historien.

Ukraina uppehåller redan, eller kommer snart att göra, omkring en tredjedel av den ryska arméns stridsförmåga under de kommande åren. Om Sverige och Finland ansluter till Nato kommer det att tvinga ytterligare tio till tjugo procent att skydda en mycket lång landsgräns. Det skulle i betydande grad försvaga Rysslands offensiva förmåga.

Därmed är drömmen om Nato som USA:s specialstyrka över

Om Finland och Sverige ansluter till Nato kommer det att omfördela Natos börda och återställa dess ursprungliga syfte, nämligen att dra en gräns för Ryssland i Europa – snarare än att ingripa bortom detta området, vilket har varit ett misslyckande. Därmed är drömmen om Nato som USA:s specialstyrka över. Frankrikes dominans kommer att begränsas till dess egentliga status.

Det vore dåliga nyheter om Finland och Sverige skulle vilja föra med sig sin neutralitet in i alliansen (som Tyskland gör i dag), men ländernas handlingskraft när det gäller stöd till Ukraina tyder på att ingen sådan fara föreligger.

Sverige och Finland har betydande vapenindustrier, väl förberedda samhällen, och deras mjuka makt tillhör den starkaste i världen. Polen, å sin sida, har en stor befolkning, omfattande kunskap och erfarenhet av Ryssland, Belarus och Ukraina, och den sedan tre decennier starkaste tillväxten i Europa.

Vi kompletterar varandra väl.

Sławomir Sierakowski är journalist och grundare av Krytyka Polityczna, en rörelse för polska vänsterintellektuella. Han är chef för The Institute for Advanced Study i Warszawa.

Övers. Roland Poirier Martinsson

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

LÄS VIDARE

Tysklands vändning ändrar allt för Putin

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Aftonbladet kulturs texter om Rysslands angrepp på Ukraina

Nato

Säkerhetspolitik

Polen

Försvarspolitik

Ryssland