Danmarks kamp mot pressfriheten är extrem
Chef för underrättelsetjänsten och tidigare försvarsministern misstänks ha talat med journalister
I demokratierna är yttrandefrihet och pressfrihet ett evigt förtret för underrättelsefolk och säkerhetspoliser. Likväl är deras huvuduppgift att försvara den demokrati där dessa friheter utgör hörnstenar.
Än värre dilemma tillstöter om den egna staten begår olagliga övergrepp mot medborgarna eller krigsförbrytelser. Sådan brottslighet är visserligen alltid hemligstämplad. Men då finns risk för att arbetskamrater i den egna organisationen drabbas av demokratiska anfäktelser och informerar mer än villiga journalister på stora och därmed oantastliga medier. Mest kända exempel från senare år är Wikileaks odiskutabelt väldokumenterade avslöjanden av amerikanska krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak.
Eftersom krigsförbrytelser alltid är statshemligheter är det i sådana fall synnerligen förbjudet att informera medier eller att publicera sådana informationer. Å ena sidan. Å andra sidan press- och yttrandefrihet.
Första gången denna konflikt ställdes på sin spets under min yrkesverksamma tid som journalist var 1971 när New York Times kunde publicera de så kallade Pentagonpapperen, tusentals sidor förkrossande dokumentation om Vietnamkriget som visade att den amerikanska allmänheten konsekvent och under lång tid förts bakom ljuset. Den amerikanska staten hotade såväl New York Times som källan Daniel Ellsberg med fruktansvärda straff för att ha avslöjat statshemligheter.
Ett antal borgerliga ledarsidor till och med applåderade när reportrarna och deras viktigaste källa dömdes till fängelse för ”spioneri”
Därav blev till slut intet. New York Times var en för stor och ansedd tidning och opinionen i USA till pressfrihetens försvar var för stark. Samma sak två år senare när Washington Post avslöjade den uppseendeväckande brottsligheten inom Nixonadministrationen som gick till historien som Watergate-affären. Washington Post var också en för stor tidning och fortfarande var den demokratiska opinionen i USA för stark, så stark att det i stället för straffade journalister slutade med att president Nixon tvingades avgå.
Samtidigt med Watergate-affären uppstod samma konfrontation i Sverige kring det spioneriavslöjande som ledde till IB-affären. Men den här gången var tidningen, Folket i Bild/Kulturfront, för liten och opinionen till tryckfrihetens försvar i vart fall inte tillräckligt stark. Ett antal borgerliga ledarsidor till och med applåderade när reportrarna och deras viktigaste källa dömdes till fängelse för ”spioneri”. Men det var ett undantag i västvärlden i de demokratiska vindar som blåste under 1970-talet.
Nu gäller det att skrämma skiten ur journalister och deras potentiella källor
I dag är det annorlunda, vinden har sen länge vänt. Fortfarande drar sig demokratiska stater för att ge sig på stora nyhetsmedier. Men i stället har jakten på journalister och deras källor intensifierats. Förföljelsen mot den mest profilerade journalisten inom Wikileaks, Julian Assange, tar sig uttryck som vi inte sett sen det kallaste kalla kriget, på 1950-talet. Han riskerar på allvar att låsas in för resten av livet i något amerikanskt helveteshål för terroristfångar. De tre senaste amerikanska presidenterna har mycket riktigt betecknat Assange som just ”terrorist”.
Fast de gediget etablerade medier som publicerade Assanges material, New York Times, Guardian, Le Monde, Der Spiegel, El País och dylika, slipper antastas av säkerhetspolis, än mindre beskyllas för terrorism.
Den nya västerländska strategin mot pressfrihetsproblemet står därmed klar. Nu gäller det att skrämma skiten ur journalister och deras potentiella källor med såväl orubblig beslutsamhet som med alla till buds stående metoder. För att inte säga besinningslöst ursinne, som USA riktat såväl mot Assange som visselblåsaren Edward Snowden.
Och USA står inte ensamma i västvärldens journalistjakt. Till och med i Finland pågår för närvarande ett i modern tid exempellöst angrepp på journalister som påstås ha förrått landet genom att avslöja underrättelsemygel.
För några år sen dök det upp ett mysteriöst svenskt lagförslag om ett nypåhittat brott som skulle kallas ”krigsspioneri”. Det handlade om att kunna bestraffa osanktionerad journalistik om svenska truppers förehavanden under utlandsuppdrag.
Mot detta internationella mönster avviker just nu Danmark genom en taktik koncentrerad på att täppa till källorna. Chefen för den militära danska underrättelsetjänsten, Lars Findsen, sitter sen en månad häktad anklagad för ”landsförräderi” och riskerar tolv års fängelse. Han misstänks för att ha talat med journalister om skandalösa, följaktligen hemliga, missförhållanden.
Samma misstankar riktas mot ytterligare fyra underrättelsemän. Till och med den förre försvarsministern Claus Hjort Frederiksen har delgivits misstanke för att han i tjänsten (!) skulle ha begått spioneribrott när han inför journalister bekräftat innehållet i vissa avslöjanden i stället för att ljuga.
Därmed har Danmark kommit att bistå USA med att avlyssna till och med grannländernas och andra EU-länders regeringar, däribland Sveriges
Även om den danska staten, oklart vem eller vilka i staten, utvidgat kampen mot pressfriheten till den extrema nivå där man bussar säkerhetspolisen (PET) på underrättelsetjänsten (FE) och en försvarsminister, så har det inte stannat där. I december inkallades chefer för större danska medier till straffpredikan med åtföljande hotelser hos säkerhetspolisen och ett antal reportrar har från samma håll ålagts att förråda sina källor till vissa avslöjanden. Man får, eller borde åtminstone, förutsätta att dessa reportrar hellre går i fängelse än att röja sina källor.
Den häktade danske spionchefen Lars Findsen har betecknat hela affären som ”fullständigt vansinne”. Och så ser det i förstone ut. Men högst sannolikt finns det mer system i galenskapen än vad dansk press nu tycks tro. Ty de avslöjanden som utlöst den rasande jakten på journalisternas källor handlar om hur Danmark tvingats in i ett långtgående samarbete med den amerikanska spionbjässen NSA, världens i särklass största avlyssningsorganisation. Därmed har Danmark kommit att bistå USA med att avlyssna till och med grannländernas och andra EU-länders regeringar, däribland Sveriges.
Ingen svensk underrättelseman har hittills drabbats av samma demokratiska anfäktelser som vissa danska kolleger
Det är just den typen av svinaktighet, eller flagrant överskridande av en underrättelsetjänsts lagliga befogenheter, som kan få underrättelsefolk och säkerhetspoliser, vanligtvis inte kända för lösmynthet, att begå tjänstefel, i värsta fall ”landsförräderi”, genom att via medier informera allmänheten om skandal. Men en självklar följd av detta måste ha blivit amerikanskt ursinne och kravet att till varje pris täppa till käften på varje jävel som läcker och därtill skrämma skiten ur varje fucking journalistjävel som så mycket som funderar på något jävla så kallat avslöjande. Annars…
Det vill säga, annars riskerar Danmark att stängas av från varje form av samarbete med amerikansk underrättelsetjänst. Och därmed från stora delar av det västerländska underrättelsesamarbetet. Vilket vore en katastrof för Danmark.
Där finns, vågar jag påstå, förklaringen till att dansk underrättelse- och säkerhetstjänst nu uppträder som ett hönshus där en lika ursinnig som blodtörstig räv trängt sig in.
Värt att påpeka är att vi inte haft tillstymmelse till liknande skandal i Sverige, trots att vårt elektroniska spioneri FRA genom nya generösa lagar har fått tillstånd till utvidgat samarbete med NSA (för vilken verksamhet man också inhöstat amerikanskt beröm). Men ingen svensk underrättelseman har hittills drabbats av samma demokratiska anfäktelser som vissa danska kolleger.
Den av USA framtvingade häxjakten på säkerhetsansvariga och journalister kanske har fungerat som den varning den är avsedd att vara. Eller om det bara beror på att svenskt samarbete med amerikansk underrättelsetjänst i huvudsak är inriktat på spioneri mot Ryssland och inte våra nordiska grannar.
Intressant strid om vissa demokratiska grundprinciper förestår inom kort i det danska åklagar- och domstolsväsendet.
