Usla arbetsvillkor på Sveriges teatrar
"Frilansare och korttids-
anställda vågar inte protestera
av rädsla att förlora jobbet"
Om man ska försöka förklara hur dagens njugga kulturpolitik verkligen påverkar teatern, så måste vi titta bakom scenen. I senaste numret av Teatertidningen (2010:5), får vi en inblick i sakernas tillstånd. Vad sägs om hur skådespelare på Stockholms stadsteater tvingas sminka sig klockan åtta på morgonen inför kvällens föreställning så att man inte behöver anställa en extra sminkös? Eller att Benny Fredriksson vid en föreställning av Petra von Kants bittra tårar där två i ensemblen är sjuka, bestämmer att pjäsen ska spelas ändå. Sufflösen får läsa en roll, den andra får publiken gissa sig till?
Det handlar om pengar; bristen på dem som bidrag, trycket på teatern att dra in dem. Det handlar om makt, hur teaterchefer i ensamt majestät bestämmer, hur frilansare och korttidsanställda inte vågar protestera av rädsla för att förlora jobbet. Anna Hedelius och Birgitta Haglund beskriver situationen i sin artikel, och flera frågor inställer sig. Hur långt kan det gå på teatern som arbetsplats? Vad har hänt med integriteten hos teaterchefer? Varför vägrar de inte att leda en arbetsplats under sådana villkor?
Anna Takanen vid Göteborgs stadsteater har av allt att döma lyckats skapa en teater utan sådana problem, så det kan ju inte enbart handla om strukturproblem. Göteborgs stadsteater är också en teater där man ännu har ett dramaturgiat, en för teaterns konstnärliga egenart oundgänglig institution. I Sverige, visar en enkät i Teatertidningen, är detta ett utrotningshotat yrke. Allt färre har helt enkelt råd med dramaturger och tror sig kunna undvara den funktionen. Jämförelsen med utländska teatrar i enkäten är slående, den visar närmast en brutal skillnad där självständighet och integritet väger tungt på teatrar i Norge, Danmark, Tyskland, England, medan ängslighet är vad som alltmer präglar den svenska teatern.
Ängslig, eller närmast uppgiven, kan man bli av intervjun med Madeleine Sjöstedt, som inte viker en tum avseende kulturbonusen, över huvud präglas hennes retorik av ett slags glad amatörism och med en besynnerlig förkärlek för ordet jätte. Att det är svårt för frigrupper att omfattas av
bidragssystemet är till exempel ett jättejätte-
problem. Jag är inte ensam om att anse att det snarare är Sjöstedt som är ett problem, rent av ett jätteproblem.
