Strindberg petig med papper och penna
Valde med omsorg redskapen till sina 9000 brev
Strindberg var en flitig brevskrivare, över 9 000 blev det, som i dag kräver 22 rejäla volymer. Till franska har Elena Balzamo översatt ett urval, vilket gav henne goda skäl att skriva om Strindberg som brevskrivare; fyra essäer under den gemensamma titeln Skrifdon och papper, brefkort, frimärken (Lind & Co).
Den vikt Strindberg lade vid vilket slags penna och vad för papperssort som användes var stor och kan jämföras med vår tids skrivande människors val mellan pekplattor och tangentbord, där de senares återfjädring spelar roll.
Den längsta essän rör Strindbergs brev till sina barn, vilka kanske kan förvåna den som i första hand ser honom som en giftig och egocentrisk skribent. Barnen, i alla fall så länge han var gift med deras mor, visar han en omsorg och kärleksfullhet av sådana dimensioner att pjäsen Fadren kommer i ny belysning. När han mot slutet av sitt liv börjar tjäna pengar ser han till att sörja för dem, även om han emellanåt kunde ilskna till över enskildheter.
Han tecknade också i breven, framför allt i unga år. Inte nog med att valet av adressat bestämde storlek på brevpapperet, det går också att spåra en logik kring tecknandet. Främst fick familjen ta del av dem, men också mottagare som själva var tecknare eller konstnärer, som Carl Larsson.
Och det värsta som kunde hända Strindberg när han hade ont om pengar, det var att inte ha råd med papper och frimärken. Ungefär som den handlingsförlamning som i dag kan uppstå när uppkopplingen släcks ned.
