Hänsynslöst hyckleri om prästpredikan i skolan, FP
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-04-17
”Inte ett svenskt kulturintresse, Nylander”
DEBATT 1959, strax efter min sextonårsdag, släpade jag med mig en motvillig far till kyrkoherden i Färlöv. Ärende: Utträde ur statskyrkan, vilken krävde målsmans godkännande. Orsak: protest mot den påtvingade religionspropagandan i form av morgonbön i skolan. Samma år gick jag med i Folkpartiets ungdomsförbund, på den tiden pålitlig företrädare för sekulär demokrati och religionsfrihet.
Efterhand försvann både morgonbönen och statskyrkan.
Nu ska det åter bli fritt fram för psalmsång och prästpredikan vid skolavslutningar, meddelar folkpartisten Christer Nylander (Lunchekot 16 april). Han skäms inte för att detta medeltida återtåg blir möjligt bara med stöd av SD. Inte heller för att det är det ultimata sveket för ett parti som en gång gick i täten för en sekulär demokrati, där utövning av alla religioner är en privatsak som staten ska förhålla sig neutral inför.
Nu handlar det dock inte längre för liberalerna om att värna den sekulära demokratin, utan om att bedriva religionskrig mot islam. Sällan har ett hyckleri avslöjats så brutalt som när Nylander på frågan om återreligioniseringen av skolan ska vara lika för alla religioner – han kunde inte ge klart ja-svar, utan mumlade om skydd för ”det svenska kulturarvet”.
Är kristendomen en svensk uppfinning? Kanske låg Atlantis i Uppsala, kanske var Jason och argonauterna svenskar, som 1600-talets storsvenskar påstod? Nej, Nylander försök inte inbilla oss att psalmsång och prästpredikan i skolan är ett svenskt kulturintresse. Det handlar om att med islamspöket som redskap fiska i SD:s grumliga vatten.
Tills nyligen trodde jag faktiskt att Folkpartiet skulle hålla sig för goda för att missbruka religionen för kortsiktig maktpolitik. Jag misstog mig. Nu skjuter man i valförlustförtvivlan hänsynslöst på islam för att försöka vinna väljare från SD. Islam lär dock klara sig, däremot är det inte säkert att den svenska sekulära demokratin klarar sig oskadd undan ett sådant förräderi från den liberala ideologi som en gång var dess vagga.
