Nu ger vi den svenska försvarsmakten till USA
DCA-avtalet tillåter amerikansk militär att bruka våld mot civila svenskar
Sedan skotten i Ådalen 1931 har det inte varit tillåtet för militär att på svensk mark bruka våld mot civila. Det kan snart bli ändring på det. Om riksdagen godkänner det föreslagna avtalet om försvarssamarbete med USA (DCA) blir det tillåtet för amerikansk militär att ingripa mot civila i Sverige.
Det gäller de 17 baser och övningsområden som USA:s krigsmakt med avtalet får ”obehindrat” tillträde till. Det gäller också de närmaste omgivningarna.
Soldater från USA kan dessutom ”under exceptionella omständigheter” sättas in ”bortom den omedelbara närheten” för att ”upprätthålla eller återställa säkerheten för och försvaret av de amerikanska styrkorna samt kontinuiteten i deras verksamhet”.
Befogenheter värdiga en ockupationsmakt.
På onsdag drar beslutsprocessen igång i riksdagen. Formellt är DCA-avtalet en överenskommelse mellan två suveräna stater. I allt väsentligt är det en fullmakt för regeringen och Försvarsmakten att utan inblandning från menigheten ställa Sveriges territorium, dess infrastruktur och dess militära anläggningar till förfogande för USA:s krigsmakt.
”Alla aktiviteter ska utföras med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och internationella förpliktelser”, försäkrar regeringen. ”Det är precis som tidigare Sverige som har rätt att avgöra om verksamhet får äga rum på svenskt territorium och en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke.”
Det låter betryggande. Tills Vita huset sagt sitt.
Frågan var uppe i USA:s förhandlingar med Norge om ett liknande avtal, SDCA, 2021. Den norska regeringen skrev i sin proposition:
”USA har i förhandlingarna understrukit att förpliktelsen enligt SDCA att visa full respekt för norsk suveränitet, norska lagar och Norges folkrättsliga förpliktelser, icke innebär att USA är bundet av norsk lag och Norges folkrättsliga förpliktelser. USA har i stället framhållit att det enligt SDCA endast föreligger en skyldighet att följa norsk lag och norska internationella förpliktelser, där detta är förenligt med USA:s operativa militära behov.”
Själva syftet med de bilaterala avtalen är att maximera stormaktens militära handlingsfrihet. Richard Haass, senare rådgivare till utrikesminister Colin Powell, sammanfattade landets hållning i ”The reluctant sheriff” 1997: USA behöver allierade men ska inte låta sig bindas av allianser. FN-stadga och säkerhetsråd får inte stå i vägen för sheriffen och hans uppbåd, ty det skulle ”ge de övriga fyra medlemmarna av rådet vetorätt över vad USA tar sig till”.
Privilegierna för USA:s soldater, deras anhöriga och följet av privata underhållsenheter är talrika och specificerade i detalj.
Av samma skäl, skrev Haass, skulle USA inte underordna sig Nato. Alliansen var användbar för framryckningen i Östeuropa, men när Nato efter 11 september 2001 för första gången aktiverade artikel 5 om det kollektiva självförsvaret var Vita huset kallsinnigt. USA anföll Afghanistan utan att tillfråga vare sig FN eller Nato.
Listan över de 17 militärbaser och övningsområden som omfattas av det svenska DCA-avtalet kan i efterhand utvidgas – utan riksdagsbeslut.
– Ja, det är min bedömning, säger Samuel Rudvall, rättschef på försvarsdepartementet och ansvarig för förhandlingarna om avtalet.
USA kan utan begränsningar lagra vapen och upprätta utrymmen med exklusivt tillträde på baserna. Dess styrkor får ”resa in i, resa ut från och röra sig fritt på svenskt territorium”, och fordon, fartyg och luftfartyg får inte bordas eller kontrolleras utan USA:s samtycke.
Privilegierna för USA:s soldater, deras anhöriga och följet av privata underhållsenheter är talrika och specificerade i detalj. De svenska förbehållen bleknar bort i frågor utan svar.
Unga män kommer att utgöra merparten av de utstationerade soldaterna. De kommer att vara beväpnade, tränade att ta till våld och uppvuxna i en kultur där skjutvapen tillhör vardagen. En del av dem kommer att vara traumatiserade efter krigande i Afghanistan, Afrika och Mellanöstern. Rapporterna är talrika om prostitution, trafficking, våldtäkter, misshandel och mord kring USA:s baser. Bilkörning på fyllan hör till fritidsnöjena, och bruket av kokain, heroin och meth växer, särskilt bland elitsoldaterna.
Den svenska regeringen tiger.
I Japan kunde en sexualbrottsling avslöjas med hjälp av registreringsskylten på bilen. Bokstaven Y visade att han tillhörde USA:s Okinawabas. I Sveriges DCA-avtal finns noga angivet att de privata fordon som tillhör soldaterna och trossen av privata kontraktörer och anhöriga ska vara märkta med "registreringsskyltar som inte är möjliga att särskilja från sådana som utfärdas till den svenska befolkningen". Information om ägaren får inte lämnas ut utan samråd med USA:s militär. I vissa fall kommer namnet inte ens att vara noterat i registren.
Den militära personalen kommer enligt regeringens promemoria att ha rätt att bära vapen privat, ”men möjligheten att använda vapnet torde vara begränsad till situationer där det föreligger rätt till nödvärn eller nöd och det i övrigt är försvarligt och proportionerligt”. Torde? Regeringen vet inte. Främmande makt avgör.
Sverige avstår från sin rätt att lagföra brott som soldaterna och deras följeslagare är misstänkta för. I motsvarande avtal med Nato behåller Sverige straffrätten för brott begångna utanför tjänsten. I DCA-avtalet är undantaget struket. I enskilda fall ”av särskild betydelse för Sverige” kan jurisdiktionen återtas, men normalt ska rättvisa skipas efter USA:s regelverk. Det brukar bli si och så med det. Kårandan är stark.
Den norska regeringen redovisar öppet USA:s devalvering av landets suveränitet. Den tar uttryckligen avstånd från de amerikanska tolkningen av avtalet – men hoppas att saken aldrig ska ställas på sin spets.
Den svenska regeringen tiger.
Den tiger också om kärnvapnen. Det internationella avtalet mot spridning av kärnvapen (NPT) förbjuder utplacering av kärnvapen i kärnvapenfria stater. Likväl har USA kärnvapen i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Så länge USA har exklusiv kontroll över vapnen strider det inte mot NPT-avtalet, hävdar statsledningen i Washington.
Norge och Danmark har i sina avtal med USA markerat att man inte tillåter kärnvapen i fredstid. Finland förbjuder i lag all utplacering av kärnvapen. USA utlovar i det svenska DCA-avtalet ”full respekt” för Sveriges internationella rättsliga förpliktelser, "inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium". Men ingenstans i avtalet eller den 391 sidor långa promemorian till riksdagen är innebörden specificerad. En sökning på ordet ”kärnvapen” ger noll träffar.
I bred enighet skickade politiker och försvarsledning det svenska territorialförsvaret till skroten.
Försvarsminister Pål Jonson säger att det är ”svensk praxis” att tiga i frågan. Sverige ansökte nämligen om Natomedlemskap utan förbehåll – ett krav från försvarsledningen. Socialdemokraternas Peter Hultqvist upprepar regeringens mantra: utplacering av kärnvapen i Sverige är inte ”en aktuell fråga”.[12]
Men det kan bli.
Tigandet ger politisk handlingsfrihet. Förbehållen utan precision är inte avsedda för den formella motparten. De är riktade till det svenska folket. De säljer in utförsäljningen av landet.
Alliansfriheten tycktes efter murens fall vara lika out of date som statlig järnväg, jämlik skola och vård efter behov. I bred enighet skickade politiker och försvarsledning det svenska territorialförsvaret till skroten. Konsulter knutna till Pentagon vägledde operationen. Kvar blev vapenindustrins prestigeprojekt och legosoldater tränade för USA:s krig i främmande länder.
Efter det ryska överfallet på Ukraina skyndade sig våra politiker att städa ut de sista resterna av alliansfriheten. Utan tillstymmelse till eftertanke och demokratisk diskussion sändes ansökan om Natomedlemskap iväg.
Nu handlar det inte om att försvara Gotland längre. Nu ingår vi i större planer. Höga militärer talar om Östersjön som Natos innanhav, försvarspolitiker vill se Sverige kasta sig in i kampen om Nordkalotten och Arktis, och statsministern lovar att vi ska ställa upp om USA vill ha hjälp borta i Asien. Som tack för att vi får delta i kraftmätningen mellan kärnvapenmakterna i närområdet. Med DCA-avtalet rusar vi vidare mot dumhetens slutliga triumf.
Alliansfriheten är en utväg. För oss liksom för folk i andra länder.
