Valkamp, fylleslag och fenomenal tv om politik
”Makten” visar upp det orena och det olösliga
Det bästa som går att se på tv just är den norska serien ”Makten”. Den är smart, snygg, nyskapande och det roligaste som gjorts om politik sedan ”Veep”.
”Makten” skildrar den norska socialdemokratins inre liv i skiftet mellan 70- och 80-tal. I fokus finns Gro Harlem Brundtlands resa mot posten som Norges första kvinnliga statsminister.
Detta är brytningstid, när Thatcher tar makten i Storbritannien och Reagan vinner valet i USA. Socialdemokratins idédominans går mot sitt slut. In på scenen kommer Gro – alla kallar henne bara Gro – medelklasskvinna, läkare och Harvardutbildad, gift med en man som röstar på högern. Hon är i allians med det nya, brinner för miljön och kvinnokamp. Det äldre gardet, arbetarhjältarna, gubbarna, förstår nog att hon behövs men inte vad det betyder.
Gros motpol är Reiulf Steen, suput, kvinnokarl, idealist, arbetarklass med ett glödande motstånd mot den högervridning som han ser i Gros idéer om pragmatism och förnyelse, ja i hennes själva person. Klasshatet finns här, klyftorna som inte går att överbrygga eller snacka bort. Steen förlorar till slut striden, delvis på eget grepp.
Serien är experimentell och lekfull och har blivit en tittarsuccé i Norge, också bland unga. Kläderna är 70-tal, men fonden är dagens Oslo med dess dyra, nya byggnader. Språket är samtida och ibland bryts den fjärde väggen mot tittarna. Det är en syn på historien som genomskinlig och nära nuet.
”Makten” följer länge Arbeiderpartiet inifrån. Det är maktstrider och partikongresser, ett legendariskt fylleslag på ett tåg under en valkampanj, med förödande konsekvenser. Där finns en mystisk möbelhandlare med ett osannolikt inflytande över norsk politik.
I ett av seriens bästa avsnitt berättar Reiulf Steen för de unga i ungdomsförbundet AUF om kuppen i Chile. Han sitter på en sten i vattenbrynet på AUF:s egen ö Utøya och beskriver steg för steg hur USA hjälpte till att mörda den demokratiskt valde socialistledaren Allende. Scenen utspelar sig i sommarskymningen, på stranden vid vattenbrynet. Kunskapen om det som kommer hända på samma plats – Breivik, slakten på andra unga – gör scenen storslagen och hjärtskärande.
Jag tänker att det är precis så politiken ofta känns, vad pratar de om egentligen, vad har det med mig att göra?
I de två sista avsnitten kliver serieskaparna ur politikens inre logik. En tv-debatt ska gå av stapeln, det är Gro mot högerledaren Kåre Willoch, Norges Ulf Adelsohn. Men storylinen kapas av det absurda. Någon säger sig ha sett en flodhäst. Kan det verkligen stämma? Diskussionen cirklar runt, frågan utreds aldrig, inga svar ges. Jag tänker att det är precis så politiken ofta känns; vad pratar de om egentligen, vad har det med mig att göra? Ränteavdrag, inflationssiffror, en flodhäst, vad är skillnaden? Politik som förfrämligas och försvinner in i sitt eget språk.
I sista avsnittet tas ett steg till, när dåtiden skildras genom Nini Stoltenberg, lillasyster till Jens, han som blev partiledare, statsminister och sen Natos generalsekreterare. Pappa Stoltenberg var utrikesminister, Ninni var själv en del av 80-talets motkultur. I serien är hon med i ett punkigt tonårsgäng som planerar att ockupera ett hus. De får på ett sätt gehör från politikerna, men nöjer sig inte med svaret. De köper inte Maktens logik. Lite övertydligt blir det, men för norska tittare som vet att Nini Stoltenborg dog mitt i livet av sitt drogmissbruk, är klangbotten mörkare.
Jag älskar ”Makten” på grund av dess konstnärliga kvaliteter, manuset och skådespeleriet. Serien har välförtjänt vunnit flera internationella priser, och jag önskar att sådana här satsningar gjordes i Sverige. Tänk en dramatisering av tiden efter Olof Palmes död, Ingvar Carlsson som försöker få grepp om situationen, riksbanken som kuppat igenom kreditavregleringar, konflikten mellan Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt, rosornas krig, finansvalpar och fastighetsboom. Ett samhälle som förändras i grunden, på bara några år.
Det lättaste och på vissa sätt till och med det estetiskt mest tilltalande är att ge upp, att vända sig inåt och bort
Vi lever i en djupt reaktionär, repressiv tid där det känns som att alla krafter driver en mot att ge upp om politiken. Det lättaste och kanske till och med det estetiskt mest tilltalande är att ge upp, att vända sig inåt och bort. Bli en soft girl, börja baka. Men hopp är ett verb, något man gör, sade Greta Thunberg i Aktuellt när hon fick frågor om varför hon satte sig för att blockera ingången till riksdagen. Det var ett sällsynt uttryck för motstånd.
I ”Makten” handlar ett av avsnitten om den så kallade Alta-upproret, där samiska demonstranter hungerstrejkade för sina rättigheter tills polis sattes in i en stor aktion. Det är regisserat av den samiska artisten och filmproducenten Elle Márjá Eira. Hon skildrar elegant hur Gro Harlem Brundtland famlar för att bemöta aktivisterna, hur hon saknar svar. Elle Márjá Eira har sagt att hon vill visa något som kanske inte många norrmän känner till eller kommer ihåg.
I Aftonbladet Kulturs podd ”Café Bambino” talade Zadie Smith nyligen om vår syn på historien, hur den kan uppfattas som stängd, städad eller linjär. Hur historien förskönas och rättas till. Men när man tittar närmre på vad som egentligen hände så var det alltid rörigt, ofta brutalt, med oklar utgång.
Jag tror att jag älskar ”Makten” också för att den visar upp det orena, det olösliga, misslyckandena och glappet mellan ideal och praktik. Den ställer sig inte på politikens sida men inte heller emot den. Vad jag menar är att den visar att gårdagen inte var ödesbestämd och att framtiden därmed inte är stängd.
